Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Har du förlagt ditt civilkurage?

Vem är du på jobbet när chefen fattat ett dåligt beslut, kollegan luktar sprit eller din närmsta bordsgranne mår dåligt? Det är dags att använda vår inre visselblåsarfunktion, skriver Susanna Linder.
Publicerad
Visselpipa till vänster, Susanna Linder till höger
Undvik skitsnack i korridorerna och våga ta det jobbiga samtalet om det som skaver, skriver Susanna Linder. Foto: Shutterstock/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När tisslandet och tasslandet på arbetsplatsen eskalerar, vem är du då? Eller mer korrekt: Vem blir du då? Du vet korridorsnacket: det ryggradslösa, taskiga, nesliga och vedervärdiga surret om vem som ska till galgen, vilken chef som är  dum i huvudet, vilken enhet som fuskar eller smörar, eller vilken kollega som är full på jobbet varje dag.

”Har du hört? Har du sett? Han har ju någon diagnos, nä du han har tre!”

”Hon är ju inte klok, akta dig för henne.”

”Varför togs det där korkade beslutet på mötet igår? Det är ju verkligen ingen som gillar det. Samma varje gång!”

”Jag jobbar inte med Malte, han är ju spritt språngande galen, så chefen låter mig slippa passen med honom höhö!”

”Vilken jädra cirkus, men det finns ju en ny visselblåsarlag! Kanon, vi använder den!”

Hallå STOPP!

Jag tror inte på det där anonyma tugget helt enkelt. Varför? För att jag i min yrkesroll och hela mitt arbetsliv mött både chefer och medarbetare från alla möjliga branscher, som uppgivet tagit sig för pannan och sagt: ”Vi kände ju att nåt var fel. Om vi bara vågat agera, om vi bara visste vad vi skulle gjort, om vi bara kunnat göra annat än att skitsnacka.... så hade de där anställda aldrig gått in i sjukskrivning.”

Om vi bara vågat agera

Jag tror inte på att hemlighålla hur illa min kollega far. Jag tror inte på att hemlighålla hur illa jag själv far. Så långt det är möjligt är transparens ofta det bästa kortet att dra, även om det är läskigt. Men du, jag har goda nyheter. Du är vuxen nu. Du fixar det.

Skyddsombud och visselblåsning bör användas rätt. Visselblåsarfunktionen ska kunna användas i de fall där det inte hjälper att rapportera internt om missförhållanden eller oegentligheter. Så betänk både en och två gånger om du först inte kan steppa upp själv.

Om du inte kan, vill, eller vågar ta steget själv, be en kollega om hjälp, eller, om din egen chef enligt dig inte tar till sig feedback i ett direkt samtal, varför inte diskutera med annan chef eller HR? Det är tillåtet. Och ibland, gud förbjude, kan det visa sig att det är du själv som fått saker om bakfoten. Så intelligent då om du vågat ta dialogen – och inte visslingen -  som det allra första instrumentet.

När vi agerar i stunden kan det kännas som vi räddar någons liv

Som anställd har vi underliggande skyldigheter i vår anställning som bland annat handlar om att vi alla har ett ansvar för att bidra till en god arbetsmiljö på arbetsplatsen. Det är inte i första hand skyddsombudens uppgift utan ligger främst och tydligt på var och en av de anställda, inklusive chefer. Du liksom jag behöver kavla upp för att se till att vi själva och våra kollegor mår och presterar så bra vi kan på jobbet tillsammans. Det är tyvärr inte valbart. Och du är inte för fin för det. Gillar du inte uppgiften så kanske du kan starta en enskild firma där du bara ansvarar för dig själv och dina later.

Så kom igen. Vi behöver förbi den där skämskuddegränsen av att behöva konfrontera det som är utmanande. Du är inte tre år längre. Vi behöver alla träna oss i att göra det som är rätt, innan det gått för långt. När motivation, prestation eller hälsa sviktar, ser vi det hos varandra. Vi ser konflikter och beroenden. Om vi bara öppnar korpgluggarna, erkänner skavet och agerar, i samma stund tror vi också på att vi kan göra någon slags skillnad.

Och när vi i stunden agerar, kan det ibland kännas som vi räddar någons liv. Har du prövat?

 Om ni inte pratar så gräver ni er egen grav

Du och din insats är viktig, oberoende din roll på jobbet. Om du själv mår så pass dåligt att din arbetsprestation påverkas negativt över tid, och varken du själv eller din chef mäktar med att prata om det, så gräver ni er egen grav. Om det är din kollega som över en längre tid har mått dåligt eller värre, är den som förstör för andra på arbetet, vem vill du då vara? Omtanke genom rak kommunikation och ett fördelat ansvar på chef och medarbetare skapar sunda kulturer och positiv handlingskraft. Hur svårt det än kan tyckas.

Nu ökar sjukskrivningstalen igen. Har vi hört det förut? Efter pandemin är det fler och fler arbetsgivare som famlar efter vad som är bra och vad som är rätt för människor i allmänhet och verksamheten i synnerhet. Det spelar ingen roll om du är chef eller medarbetare: innan du visslar rakt ut så pröva först vissla in dig själv. Leta upp ditt civilkurage. Var den som står rakryggad och våga bemöt en utmanande situation eller en människa som råkar ha det värre än du. Allt annat är ovärdigt.

/Susanna Linder, vd och delägare i Arendra

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls