Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det räcker att göra lagom på jobbet

Att bara göra tillräckligt på jobbet kan vara någonting bra, skriver Ann-Louise Dunklint.
Publicerad
Ann-Louise Dunklint till höger, till vänster skor i sand
Lever du för jobbet eller jobbar du för att leva? Det är en fråga fler borde ställa sig, skriver Ann-Louise Dunklint. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Quiet quitting har blivit ett begrepp i USA. Det handlar inte om att någon ska säga upp sig, utan helt enkelt om att jobba sina 40 timmar i veckan utan att göra det där ”lilla extra” utöver arbetstiden.

Jag har varit på några olika arbetsplatser under min yrkeskarriär och genom mitt nedärvda fackliga engagemang har jag kunnat ha på mig och se verksamheten med de ”fackliga glasögonen” när jag har börjat på ett nytt jobb.

För mig har det blivit väldigt tydligt hur företags- och ledarskapskultur kan färga en verksamhet på olika sätt. Oavsett om man har varit på en arbetsplats länge eller om man är nyanställd, så gör man som chefen och övriga verksamheten gör eller som man tror att de förväntar sig att man ska göra. 

De jobbar inte över om de inte får betalt

Den första företagskulturen som har stått ut för mig handlar om en kultur där man jobbar för att leva och inte tvärtom. De människor som färgats av denna kultur jobbar inte över om de inte får betalt. De tar inte på sig ett uppdrag vid sidan av om de inte får någon form av ersättning. De tar alltid minst fyra veckors semester under sommaren och de tar sina raster regelbundet. En fikarast på förmiddagen, en timmes lunch och en eftermiddagsfika, gärna med en bulle till. Så har det ju alltid varit.

Om en chef inom denna företagskultur skulle mejla på kvällen så skulle det verka jättekonstigt. Särskilt som chefen kommer till kontoret klockan åtta och går prick klockan fem, även om han (ja oftast en han) inte sitter med på alla raster.

Ett kvällsmejl "ser lite bra ut” i chefens ögon

Inom den andra tydliga företagskulturen lever man för att jobba. Det finns en annan ambition och energi men också en inställning hos dem som arbetar där om att de inte kommer att stanna på en och samma arbetsplats under hela sin yrkeskarriär. Dessa människor tar på sig så många uppdrag som möjligt utöver sina vanliga arbetsuppgifter.

De skriver bort sin övertidsersättning och får 30 dagars semester (som de aldrig hinner ta ut). De tar ingen fikarast och de tar gärna ett lunchmöte, det vill säga ett möte där de kastar i sig en sallad samtidigt som det pratas jobb. Om en chef inom denna företagskultur mejlar på kvällen, då förväntar sig chefen ett svar. Och om man själv skickar ett mejl efter klockan fem så tänker man att det ser ”lite bra ut” i chefens ögon.

Vägen framåt är att arbetsgivare och chefer kan ge  anställda frihet

Personligen tycker jag om att jobba och min ambition är att vara på en arbetsplats där jag kan få möjlighet till utveckling och flexibilitet. Då kan jag faktiskt tänka mig att stanna. När en chef visar att den bryr sig om sina anställda, gör sitt bästa för att de ska trivas och ger dem frihet under ansvar, då tror jag att produktiviteten blir som högst. En win-win alltså. Men i det ingår förstås att se till att de anställda inte jobbar ihjäl sig, att de faktiskt är lediga på sin fritid och sin semester och att inte ställa krav på att de läser mejl på kvällar och helger.

Eftersom jag är en sån som har koll på mina rättigheter som arbetstagare så arbetar jag oftast inte heller efter klockan fem. Men jag tror att vägen framåt är att arbetsgivare och chefer kan ge sina anställda frihet genom att låta dem i så stor utsträckning som möjligt arbeta när och var de vill, och lita på att de sköter sitt arbete. Dock tror jag att det finns en risk med det, och den är att många jobbar alldeles för mycket. Därför tror jag att Quiet quitting är något bra, man har förstått att ett jobb är ett just det, ett jobb. Och man ska inte arbeta mer än man behöver (40 timmar i veckan på heltidsanställning räcker), även om man älskar sitt jobb precis som jag gör. 

/Ann-Louise Dunklint, Content Specialist på Grade.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell