Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Fler företag borde tänka på ryktet vid rekrytering

En dålig rekryteringsprocess skapar dåligt rykte medan en bra kan ge gratisreklam. Det borde fler företag tänka på, skriver Susanne Persson.
Publicerad
till vänster: Susanne person. Till höger: man och kvinna skakar hand över ett skrivbord.
Fler företag borde tänka på vilken bild de förmedlar av arbetsplatsen vid en rekrytering, skriver Susanne Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I stort sett alla vuxna människor har deltagit i en rekryteringsprocess. Alla har troligen sökt ett jobb och vissa har även varit rekryterande part i processen. Själv har jag arbetat inom projektvärlden vilket gjort att jag deltagit i betydligt fler rekryteringsprocesser än gemene man. Jag kan inte ens ange hur många intervjuer jag varit kallad till eller själv hållit i. Det har alltså ständigt pendlat mellan sökande och sökare vilket gjort att jag byggt upp en kompetens kring just dessa processer och framförallt märkt hur ofta organisationer hanterar processen illa.

Jag har två exempel på skrämmande dålig hantering av rekryteringar. 
Under en intervju ifrågasatte en av de fackliga representanterna min kompetens kring jämställdhet. När jag förklarar att jag är genusvetare och har arbetat operativt och strategiskt med jämställdhet under väldigt många år får jag till svar (av den vita mannen över 50) att han stött på mängder av tjejer som jag, som tror de vet saker men aldrig vågar säga ifrån när det gäller.

”Det är ju bara massa feminsistsnack ni kommer med! Jag har jobbat aktivt för jämställdhet i 20 år och jag vågar faktiskt säga ifrån vilket såna du aldrig gör”

Både härskarteknik och mansplaining på samma gång i en situation där man redan är utsatt.
 

Han har stött på tjejer som jag, som tror de vet saker men aldrig vågar säga ifrån 

Den andra händelsen skedde för bara några veckor sedan. Det var ett jobb jag blev ombedd att söka men redan under intervjun började jag ana oråd. Jag ställde frågor men fick svar i stil med  ”vi behöver inte förklara det för dig” 

När jag hörde av mig efteråt fick jag svaret att jag varit för kritisk mot organisationen och inte haft någon koll eftersom jag hade ställt frågor under intervjun. Varje fråga hade alltså tagits som ett påhopp och chefen kände sig tvungen att försvara sig mot alla funderingar. 

Allt detta hade väl möjligen kunnat vara okej om det hade skett i det vanliga livet över en kopp kaffe med en polare. Men av en rekryterande organisation är det helt oacceptabelt!

Rekryteringarna kommer som vanligt att öka i höst så här kommer lite tips till er som ska hitta nya medarbetare:

  • Skicka ett bekräftelsemail på att ni fått in ansökan och när ni kommer börja kalla till intervjuer.
  • När ni påbörjar intervjuerna, meddela resterande sökande att de inte har gått vidare.
  • När ni kallar till intervju, meddela vilka som kommer delta och vilken funktion då har. Det är inte okej att låta den sökande överraskas med att det deltar massa människor.
  • Under intervjuerna – se till att ni kan besvara alla frågor som den sökande ställer och gå aldrig i försvar. En sökande frågar saker för att hen är nyfiken och intresserad av organisationen inte för att påpeka fel och brister.
  • Ställ frågor men försök inte attackera eller mästra den sökande. Hen är i en väldigt utsatt situation och väger varje ord på guldvåg.
  • Var tydlig med när de sökande får svar efter intervjun. 
  • Fråga hur den sökande vill ha återkoppling. Alla vill inte ha ett avslag via telefon utan kanske vill få ett mail istället.

Och slutligen kom ihåg att alla som söker har funderat rejält innan de skickat in sin ansökan. De kanske måste fundera över nytt boende, hur de ska meddela nuvarande chef, hur barnpassning ska lösas och tusen andra saker.
Att då inte ens skicka en bekräftelse på att ansökan har kommit in eller att det sökande själv måste ringa för att få besked om hen har fått tjänsten visar på både nonchalans och respektlöshet för nuvarande och eventuellt nya medarbetare.

Den som rekryterar står alltid i maktposition till den sökande

Den som rekryterar måste komma ihåg att hen alltid står i maktposition till den sökande och hantera varje sökanden med respekt och ödmjukhet. Jag vet själv att man kan stöta på de mest oväntade och konstiga saker i en intervjusituation av de sökande men då måste man som rekryterande part plocka fram sitt pokeransikte och bemöta allt sakligt och trevligt. Klarar man inte detta så ska man inte hantera några intervjuer, utan överlämna det till någon annan inom organisationen eller kalla in en konsult.

För kom ihåg att under en rekryteringsprocess får flera personer, som inte hör till organisationen, en bild av företaget och den bilden kan vara väldigt bra och generera gott rykte eller så kan den vara dålig och göra att tidigare sökanden varnar andra att söka jobb hos organisationen.

Vilken bild vill du ska sändas ut av ditt företag?

/Susanne Persson, konsult inom ledarskap, arbetsrätt, normkritik och jämställdhet i det egna företaget EQLY

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
En man tröstar ett oroligt barn
I dag är min son nio år. Han vill gå i skolan. Jag vill arbeta. Men när skolan inte fungerar blir föräldrarna den obetalda lösningen. Till slut faller även föräldern ur arbetslivet, skriver Lina Schefström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En kväll låg jag bredvid min åttaårige son och drog handen genom hans hår för att hjälpa honom att somna. Då sa han de ord jag aldrig kommer att glömma.

”Kan du bara somna nu så att jag kan hoppa från balkongen? Då kan ni gå till jobbet. Ni behöver inte vara hemma med mig eller gå på alla möten för att jag inte klarar skolan.”

Han trodde att hans liv stod i vägen för vårt.

I vår desperation hade vi förklarat sådant som ett barn aldrig borde behöva bära. Vi pratade om skolplikten, att vi måste arbeta för att ekonomin ska gå runt och att mötena behövdes eftersom han inte klarade skolan.

Ett åttaårigt barn hade tagit ansvar för sina föräldrars arbete och ekonomi. Efter alla misslyckanden trodde han att det var han som var problemet – inte systemet runt honom.

Det här är inte ännu en berättelse i mängden om NPF och ett barn som inte klarar skolan. Min sons diagnoser är en del av hans liv. Men diagnoserna är inte det stora problemet.

Det stora problemet är att hans rättigheter finns på papperet, men att ansvaret för honom försvinner någonstans mellan skolan, vården, socialtjänsten och Försäkringskassan.

Ett åttaårigt barn hade tagit ansvar för sina föräldrars arbete

I dag är min son nio år. Han vill gå i skolan. Jag vill arbeta. Men när skolan inte fungerar blir föräldrarna den obetalda lösningen. Till slut faller även föräldern ur arbetslivet.

Han har svår ADHD och trotssyndrom. I grunden är han varm, rolig, kramig och social. Han vill lära sig, träffa kompisar och tillhöra ett sammanhang.

Under den långa kampen såg vi de sidorna försvinna. När skolan gång på gång inte lyckades möta hans behov kraschade han. Jag såg paniken i hans ögon, kroppen som inte bar honom och hörde honom skrika att jag skulle rädda honom därifrån.

Pojken som sökte närhet drog sig undan. Skrattet tystnade, kompisarna blev för svåra att träffa och världen utanför hemmet blev skrämmande. Ångesten, isoleringen och rädslan tog över.

Skolan pratar om skolplikt. Vården behandlar ångesten. Socialtjänsten utreder insatser. Försäkringskassan bedömer att han kan gå i skolan. Men vem ansvarar för att det faktiskt finns en skola han klarar av att gå till?

Mitt i allt står vi föräldrar

Efter nästan ett år hemma vågade vår son närma sig skolan igen. Han tog sig till skolgården, mötte några tidigare klasskamrater och vågade till slut ta några steg in i lokalerna. Det kan låta litet. För honom var varje steg enormt.

Dagen efter försökte han igen, men paniken tog snabbt över. I dag kan ett framsteg vara att säga hej utanför skolan.

Det handlar inte om ovilja. Det handlar om ett barn som vill, men som inte klarar de förutsättningar han erbjuds.

Ingen har kunnat erbjuda en skola anpassad efter hans behov. Därför letar vi själva efter lösningar, bland annat en mindre skola i en annan kommun – utan att veta om den kan hjälpa honom. Socialtjänsten har talat om en trygghetsperson på heltid. Men fortfarande väntar vi på att insatsen ska godkännas.

Och mitt i allt står vi föräldrar. Vi går ner i arbetstid, bokar möten, kompletterar intyg och jagar besked. Vi försöker själva skapa den lösning som ingen annan har kunnat ge vårt barn.

Till slut är det vi som håller ihop allt.

Både jag och hans pappa arbetar nu halvtid. Vi gör det för att vi måste. Bakom ett barn som inte kan gå till skolan finns ofta en förälder som inte kan gå till jobbet – som förlorar inkomst och försöker arbeta samtidigt som ett barn har panik i rummet bredvid.

Samtidigt riskerar våra utbetalningar från Försäkringskassan att dras in eftersom vår son anses kunna gå i skolan. På papperet kanske han kan det. I verkligheten kan han knappt ta sig fram till skolans dörr. Först får han ingen fungerande skolgång. Sedan riskerar vi att förlora ersättningen för att vi stannar hemma och tar hand om honom.

Ingen verkar heller räkna på vad allt detta kostar. Ett barn förlorar sin hälsa. Två föräldrar arbetar halvtid. Våra arbetsgivare förlorar arbetstid och kompetens. Kostnaden försvinner inte bara för att den flyttas från en budget till en familj.

Bakom ett barn som inte kan gå till skolan finns ofta en förälder som inte kan gå till jobbet

När ett barn får långvarig skolfrånvaro måste någon få ett tydligt ansvar för att hålla ihop skola, vård och socialtjänst. Barnet måste få en utbildning som fungerar även medan alla utredningar och beslut pågår. Och föräldrar som tvingas sluta arbeta fullt när stödet brister måste få ekonomisk trygghet.

Vi måste sluta fråga hur barnet ska pressas in i lösningen som redan finns. I stället måste vi fråga vilken utbildningslösning barnet faktiskt klarar.

Allt vi önskar är att vår son får rätt förutsättningar. En skola som förstår honom, möter hans behov och ger honom trygghet att växa.

Min son ska inte bara överleva sin barndom. Han har rätt att leva, utvecklas och gå i skolan.

Jag vill få vara hans mamma och kunna sköta mitt arbete, inte vara heltidsanställd projektledare för ett välfärdssystem som inte pratar med sig självt.

Skolan, vården och myndigheterna kan be om mer tid. Min son får inte en ny barndom.

/Lina Schefström, kontorschef.