Det hände att jag grät på mitt arbetsrum efter möten med min dåvarande chef. Hen spred osäkerhet och dålig stämning så snart hen kom in i ett rum – en aktiv destruktivitet. I efterhand kan jag se att känslan av osäkerhet var värst. När jag gick in i ett möte visste jag aldrig om jag skulle bli utskälld, få beröm, bli förlöjligad, ignorerad, uppmuntrad eller ifrågasatt. Jag och mina kollegor utvecklade olika sätt för att slippa interagera med chefen. Vi undvek veckomötena på grund av ”annat möte”, vi kom och gick bakvägen för att slippa passera chefens kontor, och vi förberedde oss på en orimlig detaljnivå för att förebygga ifrågasättande.

För mig ledde stressen över att kanske göra fel till en ”nära väggen-upplevelse”: jag tappade ord, började glömma detaljer, och hade svårt att sova på nätterna. Som tur är sjukskrev jag mig i tid, och klarade mig med en veckas vila.

Efteråt försökte jag tillsammans med andra få till en förändring. I samtal med HR och fackförbund gav chefen intryck av att vilja ändra på sig - hen sade de rätta sakerna i rätt rum – men förändringen uteblev. Till slut lämnade jag. Där och då var jag besviken och lade skuld på mig själv för att jag inte ”klarade av att vara kvar”. I efterhand är jag tacksam för att jag lyckades lämna.

Det ÄR svårt att vara chef, och det finns många chefer som gör ett fantastiskt bra jobb. Det finns också de som är lämpade men som inte får förutsättningar att bli bra chefer och ledare. Man får många nya arbetsuppgifter, men kanske bara en kortare chefskurs innan man förväntas axla alla nya ansvarsområden.

Utrymme för att lära sig jobbet finns inte. En bra chef är någon som kontinuerligt har tid att reflektera, utvecklas och utvärdera sitt ledarskap. Tyvärr får det ofta stå tillbaka för att chefen måste släcka bränder inom verksamheten. Det gör också att tiden för att hjälpa andra att utvecklas minskar – chefens kanske viktigaste uppdrag.

Andra skulle aldrig ha blivit chefer från början. Jag delade nyligen ett inlägg på Linkedin om min erfarenhet av den aktivt destruktiva chefen. Många som kommenterade hade liknande upplevelser av ett toxiskt arbetsklimat där arbetstagarnas rop på hjälp inte ledde någonstans. Effekterna var att:

• Kollegor sade upp sig och tog med sig år av kompetens och relationer.
• Många sökte vikariat på andra arbetsplatser i väntan på att chefen skulle sluta.
• Flera blev sjukskrivna.
• Nyrekryteringar tog allt mer av chefens tid och de nya kollegorna behövde lära sig jobbet, vilket ökade arbetsbördan på arbetsplatsen ytterligare.
• De som stannade blev tystade av den toxiska arbetsmiljön och slutade säga ifrån.
• Man slutade hjälpa varandra i arbetsgruppen på grund av rädsla.
• Kreativitet, nya idéer och glädjen inför jobbet försvann.
• Man kände sig dåligt behandlad av arbetsgivaren och talade illa om den inför andra, vilket på sikt ledde till dåligt rykte för arbetsplatsen.

Sammantaget är jag övertygad om att de effekterna är bra mycket dyrare och svårare att få bukt med än att göra sig av med en dålig chef.

Arbetsgivare, ni måste bli bättre på att:
1. Identifiera destruktiva chefer och göra er av med dem. Effekterna av att ha kvar dem kan bli långt mycket dyrare än att betala ett avgångsvederlag.
2. Skapa hållbara arbetsmiljöer för era fungerande chefer. Arbetslivet är ett maraton, inte en sprint. För att hålla i längden måste cheferna bland annat ha kontinuerlig coachning, samtal, tid för återhämtning, och utvärdering. Har man bara tid att stressa mellan möten och släcka bränder blir man i längden inte en bra ledare, hur goda intentioner man än har. Och det har effekter på er största resurs: arbetstagarna.

Min starka rekommendation till er arbetstagare som mår dåligt på grund av arbetsklimatet: sluta. Tyvärr händer det allt för sällan att arbetsgivare gör sig av med en destruktiv chef, och som arbetstagare har man ansvar för sig själv och sitt eget välmående först och främst. Ingen kommer att tacka er för att ni gått in i väggen.

/Hanna Franck-Larsson