Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta dalta med dåliga chefer

Kompetent personal lämnar arbetsgivaren om ledarskapet är dåligt. Det är dags för företag att se kostnaden av odugliga chefer, skriver Hanna Franck-Larsson.

Publicerad
Man sitter nedböjd över en stol. Till höger Hanna Franck-Larsson.
En dålig chef kan blir en dyr affär för arbetsgivaren då kompetent personal lämnar på löpande band. Foto: Shutterstock/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det hände att jag grät på mitt arbetsrum efter möten med min dåvarande chef. Hen spred osäkerhet och dålig stämning så snart hen kom in i ett rum – en aktiv destruktivitet. I efterhand kan jag se att känslan av osäkerhet var värst. När jag gick in i ett möte visste jag aldrig om jag skulle bli utskälld, få beröm, bli förlöjligad, ignorerad, uppmuntrad eller ifrågasatt. Jag och mina kollegor utvecklade olika sätt för att slippa interagera med chefen. Vi undvek veckomötena på grund av ”annat möte”, vi kom och gick bakvägen för att slippa passera chefens kontor, och vi förberedde oss på en orimlig detaljnivå för att förebygga ifrågasättande.

För mig ledde stressen över att kanske göra fel till en ”nära väggen-upplevelse”: jag tappade ord, började glömma detaljer, och hade svårt att sova på nätterna. Som tur är sjukskrev jag mig i tid, och klarade mig med en veckas vila.

Efteråt försökte jag tillsammans med andra få till en förändring. I samtal med HR och fackförbund gav chefen intryck av att vilja ändra på sig - hen sade de rätta sakerna i rätt rum – men förändringen uteblev. Till slut lämnade jag. Där och då var jag besviken och lade skuld på mig själv för att jag inte ”klarade av att vara kvar”. I efterhand är jag tacksam för att jag lyckades lämna.

Jag visste aldrig om jag skulle bli förlöjligad eller uppmuntrad 

Det ÄR svårt att vara chef, och det finns många chefer som gör ett fantastiskt bra jobb. Det finns också de som är lämpade men som inte får förutsättningar att bli bra chefer och ledare. Man får många nya arbetsuppgifter, men kanske bara en kortare chefskurs innan man förväntas axla alla nya ansvarsområden.

Utrymme för att lära sig jobbet finns inte. En bra chef är någon som kontinuerligt har tid att reflektera, utvecklas och utvärdera sitt ledarskap. Tyvärr får det ofta stå tillbaka för att chefen måste släcka bränder inom verksamheten. Det gör också att tiden för att hjälpa andra att utvecklas minskar – chefens kanske viktigaste uppdrag.

Andra skulle aldrig ha blivit chefer från början. Jag delade nyligen ett inlägg på Linkedin om min erfarenhet av den aktivt destruktiva chefen. Många som kommenterade hade liknande upplevelser av ett toxiskt arbetsklimat där arbetstagarnas rop på hjälp inte ledde någonstans. Effekterna var att:

  • Kollegor sade upp sig och tog med sig år av kompetens och relationer.
  • Många sökte vikariat på andra arbetsplatser i väntan på att chefen skulle sluta.
  • Flera blev sjukskrivna.
  • Nyrekryteringar tog allt mer av chefens tid och de nya kollegorna behövde lära sig jobbet, vilket ökade arbetsbördan på arbetsplatsen ytterligare.
  • De som stannade blev tystade av den toxiska arbetsmiljön och slutade säga ifrån.
  • Man slutade hjälpa varandra i arbetsgruppen på grund av rädsla.
  • Kreativitet, nya idéer och glädjen inför jobbet försvann.
  • Man kände sig dåligt behandlad av arbetsgivaren och talade illa om den inför andra, vilket på sikt ledde till dåligt rykte för arbetsplatsen.

En bra chef är någon som  har tid att reflektera och utvärdera sitt ledarskap

Sammantaget är jag övertygad om att de effekterna är bra mycket dyrare och svårare att få bukt med än att göra sig av med en dålig chef.

Arbetsgivare, ni måste bli bättre på att:
1. Identifiera destruktiva chefer och göra er av med dem. Effekterna av att ha kvar dem kan bli långt mycket dyrare än att betala ett avgångsvederlag.
2. Skapa hållbara arbetsmiljöer för era fungerande chefer. Arbetslivet är ett maraton, inte en sprint. För att hålla i längden måste cheferna bland annat ha kontinuerlig coachning, samtal, tid för återhämtning, och utvärdering. Har man bara tid att stressa mellan möten och släcka bränder blir man i längden inte en bra ledare, hur goda intentioner man än har. Och det har effekter på er största resurs: arbetstagarna.

Min starka rekommendation till er arbetstagare som mår dåligt på grund av arbetsklimatet: sluta. Tyvärr händer det allt för sällan att arbetsgivare gör sig av med en destruktiv chef, och som arbetstagare har man ansvar för sig själv och sitt eget välmående först och främst. Ingen kommer att tacka er för att ni gått in i väggen.

/Hanna Franck-Larsson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag vill inte hämta sist på förskolan, eller?

Småbarnsföräldrar stressar sig igenom arbetsdagen för att hämta tidigt på förskolan – ändå känner sig många otillräckliga både på jobbet och hemma. Det är dags att släppa skuldkänslorna, skriver Katarina Karringer.
Publicerad 11 mars 2025, kl 06:00
Ett barn leker vid en grind
Förskolan är en fantastisk möjlighet för barn att få stimulans av lek och bus. Föräldrar måste sluta känna skam för sena hämtningar, skriver för Katarina Karringer. Foto: Susanna Persson Öste/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tar upp mobilen en sista gång och tittar stressat på klockan. Andan i halsen, jobbtankarna snurrandes i huvudet och planeringen inför kvällens att göra-lista i full gång: svara på det viktiga mailet jag inte hann, återkomma med input inför mötet imorgon bitti, skriva klart rapporten om…

”Hej min älskling! Oj, vilken fin teckning, tack! På med overallen nu!”

Ni har kanske varit där, precis som jag. Med ambitionen att jonglera alla möjliga delar av livet samtidigt. Faktum är att många småbarnsföräldrar stressar sig igenom arbetsdagen fem dagar i veckan, för att hinna hämta tidigt på förskolan – och ändå känner sig otillräckliga och tyngda av skuld, både för sitt jobb och sitt barn.

I mitt jobb som psykolog möter jag många som kämpar med att få ihop vardagen, hälsan och samvetet. 

Barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra

Det är vanligt att känna en stark press om att leva upp till ”det perfekta föräldraskapet”, med en föreställning om att man ska prioritera tid med barnen över allt annat i livet. Att hämta senare på förskolan kan då kännas som att man inte uppfyller förväntan om ett gott föräldraskap, vilket kan resultera i skuldkänslor. 

Men barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra. Därför är det viktigt att även ge utrymme till våra egna behov, så som arbete och utveckling, återhämtning, relationer och träning. Då har vi bättre möjlighet att kunna vara den energirika, glada och närvarande förälder vi vill vara, när vi är tillsammans med våra barn.

Förskolan är en plats där barn kan leka, lära, vara kreativa, utveckla sitt självförtroende och självständighet, bygga relationer och lära sig socialt samspel med jämnåriga. Om vi ska vara ärliga - hur ofta kan vi erbjuda en sådan palett av möjligheter hemma?

Som föräldrar behöver vi släppa skuldkänslorna och sluta jämföra oss med varandra. Vi har alla olika förutsättningar och behov, så det viktigaste är att utgå från vad som fungerar bäst för sitt eget barn, sin hälsa och sin familjesituation. 

Pressen på föräldrar är skyhög i dag

Färska siffror från Försäkringskassan visar att sjukskrivingarna för stressrelaterad ohälsa har ökat med 25 procent de senaste fem åren. I rapporten framgår också att kvinnor, som ofta drar det största lasset hemma, löper dubbelt så hög risk som män att bli sjukskrivna för psykisk ohälsa. Allra värst drabbade är mammor mellan 30 till 39 år.

Pressen på föräldrar är skyhög i dag. Att få ihop föräldraskap, karriär, relationer och återhämtning är en utmaning för alla och våra lösningar ser rimligtvis olika ut. Det enda vi vet är att vi redan gör så gott vi kan och mer därtill.

Förskolan är en fantastisk möjlighet vi har i Sverige, som gör att båda föräldrarna kan kombinera arbete och familjeliv. Med detta inlägg vill jag uppmuntra alla föräldrar att utvärdera vilka rutiner som verkligen fungerar i just deras familj, utan att pressa sig till en vardag med inbyggd stress. 

/Katarina Karringer,  leg. psykolog, småbarnsmamma och grundare av appen Plussa