Vad kan du om 1 maj?
Välkommen sköna maj, och framförallt, välkommen en ledig dag, så här mellan påsk och Kristi himmelsfärd. Men vet du varför du är ledig? Testa dina kunskaper om den röda dagen 1 maj.
Välkommen sköna maj, och framförallt, välkommen en ledig dag, så här mellan påsk och Kristi himmelsfärd. Men vet du varför du är ledig? Testa dina kunskaper om den röda dagen 1 maj.
Som rekryteringskonsult ser jag varje vecka formuleringar i CV:n som utan närmare beskrivning deklarerar att jag har erfarenhet av eller som alternativt önskar bli:
En högst ovetenskaplig men likväl intressant spaning är att detta endast återfinns i CV:n författade av män. Jag har inte sett detta i ett enda CV skrivet av en kvinna. Vi verkar inte vara lika orienterade och fokuserade kring makt, eller väljer vi att uttrycka detta på andra sätt?
Varför vill man bli chef? Vad är det som lockar? Att ta sikte på en titel eller en viss maktposition utan att på riktigt förstå innebörden och ansvaret som kommer med det är en dålig strategi som lätt lyser igenom. Att fokusera mindre på chefskapet i sig och ägna mer tid åt självreflektion tror jag är en nyckel för att hitta rätt väg framåt i karriären.
Ett vanligt fenomen (och misstag) är att den som är expert och duktig på sitt område får frågan om att kliva upp som ledare i gruppen. Experten kanske också tycker det är ett alldeles rimligt och logiskt nästa steg att bli chef. Men det kan vara förödande att befordra specialisten till ledare om inte personen har egenskaper och ett beteende som ger goda förutsättningar att lyckas.
I samma stund vi får makt börjar den långsamma färden mot att bli en skitstövel
Vi förknippar ofta ordet makt med militär makt och politisk makt. Men makt och hierarkier finns som ett naturligt inslag i alla typer av relationer, vänskapsrelationer, parrelationer och på arbetsplatsen. Ändå verkar det vara något kittlande kring maktfrågan för oss människor som gör att vi helhjärtat engagerar oss i frågor kring chefskap, ledarskap och maktstrukturer.
Dacher Keltner, professor i psykologi på University of Carolina, Berkeley, har forskat om makt och maktpositioner i över 20 år och är författare till boken ”The Power Paradox”.
Det paradoxala med makt är att vi söker den och vill gärna ha den, men i samma stund vi får den börjar den långsamma färden mot att bli en skitstövel. Om vi inte är uppmärksamma på våra egna beteenden vill säga.
Vi tappar de beteenden som en gång tog oss till positionen
Egenskaper som att vara generös, omtänksam, aktivt lyssnande och att föregå med gott exempel leder naturligt till inflytande. I nya gruppkonstellationer kan vi människor med lätthet ranka vilka personer som har inflytande över gruppen efter ganska kort tid tillsammans. Alla vet.
Det finns ett flertal observationsstudier utförda på team på arbetsplatser, skolklasser och grupper på sommarkollo som visar på några framgångsrika beteenden som ger inflytande;
Paradoxen med makt är att den efterhand korrumperar. Övertid förlorar vi inflytande på grund av att vi succesivt tappar de beteenden som en gång framgångsrikt tog oss till positionen.
När vi får makt och bestämmanderätt smyger sig en känsla sakta på som säger att vi har rätt till saker som andra inte har. Vi blir mindre uppmärksamma på andras mående och inte längre lika empatiska. Studier visar att vi också blir lite mer vårdslösa. Vi kan se honom framför oss, mannen i den stora svarta suv:en som kör alldeles för fort i stadstrafiken och dubbelparkerar över flera parkeringsrutor. Kan det vara en chef tro? Oavsett vilket är inställningen tydlig för omgivningen; regler gäller för andra, inte mig, jag har särskilda rättigheter.
Kanske känns situationen igen från högstadiet att någon i klassen utsågs till gruppledare och direkt började bete sig annorlunda. På arbetsplatsen befordras en kollega och blir genast liiite mer dryg? Teamet älskar att skvallra om detta och säga saker som ”Hoppas hon tänker på att de hon klättrar över och trampar på tårna på väg upp ska hon möta på vägen ner igen…”
Mannen i den stora suv:en som kör för fort i stadstrafiken och dubbelparkerar
Chefen har en tydlig och uttalad makt över andra. Det är en formell befattning med särskilda befogenheter som tar beslut, ansvarar över budget, lön, arbetsmiljö och har ett arbetsgivaransvar. Det är tydligt vem som är chef och eftersom det är uttalat behöver vi följa den här personen - vare sig vi vill eller inte.
Men om chefen saknar goda ledarskapsförmågor blir maktutövandet sällan särskilt lyckat. Organisationen blir ineffektiv, tappar äkta engagemang och saknar drivkraft framåt. Om chefskapet är en befattning man blir tilldelad så är ledarskap en process där en person påverkar en grupp människor i att arbeta tillsammans för att uppnå gemensamma mål.
Vad blir då lösningen för att fortsätta vara en omtyckt och uppskattad chef och ledare? Fortsätt med prosociala beteenden och var uppmärksam på signaler hos dig själv. Försök med jämna mellanrum att zooma ut och få upp ögonen för ditt beteende, fråga andra hur de uppfattar dig. Pratar du mycket om dig själv och är upptagen med det eller är du fortsatt nyfiken på andra människor och lyssnar till deras berättelser?
Personlig utveckling och att befinna sig i ständig rörelse framåt är ett arbete som pågår hela livet om vi är öppna för det. Nyfikenhet, att fortsätta utmana för att därigenom utveckla oss själva samt våga testa nya saker för att få vidgade perspektiv är aldrig för sent.
Rolling Stones firar 60 år som band i år och ger sig ut på ytterligare en världsturné vid namn Sixty. På rullande stenar fastnar ingen mossa.
/Rebecca Oldenfeldt, rekryteringskonsult Nexer Recruit
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager