Jag blev kysst av alkoholen när jag var blott 13 år och den blev så småningom min närmaste vän. Vi hade kul ihop genom åren och som en pålitlig vän fanns alkoholen där för att trösta, för avslappning och framför allt ta bort ångest. Lika snabbt, effektivt och enkelt som en kirurgkniv skär genom papper.

På sikt skulle alkoholen bli det som jag höll allra heligast i hela världen. Den tanken har varit oerhört svår att acceptera. Även för mina nära och kära. Inte minst min älskade make. Men alkoholen kom också att bli vad jag hatade mest.

Mot slutet av mitt missbruk var varje dag en kamp mot alkoholens hårda grepp om mig. Jag kunde inte bli fri, men inte heller leva utan den. Jag trodde att ett liv utan alkohol skulle vara meningslöst. Vilket skrämde mig ända in i själen.

Frågan om antalet människor som drabbas av alkoholism i Sverige är svår att besvara. Bland annat utifrån att de människor som är som djupast i sitt beroende sällan är delaktiga i undersökningar som görs på området. CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning uppger att cirka fyra procent av den vuxna befolkningen är beroendesjuka med alkohol som utlopp.

Men alkoholism handlar om så mycket mer än alkoholberoende, statistik och siffror. Det handlar om människor och liv. Och alkoholism drabbar inte bara de människor som har sjukdomen. Sjukdomen drabbar hela familjer och gör sig även påmind på våra arbetsplatser.

Alkoholism går hand i hand med skuld och skam. Mycket av den skam och  skuld som vi alkoholister upplever kan direkt härledas till vårt drickande. Ord som sagts och aldrig kan bli osagda. Handlingar som utförts och som aldrig kan bli ogjorda. En lika viktig del i tillfrisknandet som att inte dricka, om inte ännu viktigare, är att acceptera det som skett, det som är och till viss del vad som ska komma. Ärlighet är också en nyckel, när det kommer till ett liv i nykterhet.

Just skuld och skam är vad som gör att människor inte vågar eller orkar vara öppna med sjukdomen. Vilket leder till att fördomar och förutfattade meningar lever kvar. De frodas och blir till sanningar. Därför har det varit viktigt för mig att vara öppen och ärlig med min sjukdom. Jag har med min öppenhet också lyckats hjälpa andra människor och samtidigt mig själv i mitt eget tillfrisknande.

När jag väl konfronterades med mitt alkoholberoende och mitt drickande hade det hunnit gå många år och mycket långt. Jag drack varje dag de sista åren. Jag hade länge lyckats med att dölja mitt drickande genom att bland annat vara högpresterande, som det ibland sägs om oss alkoholister som med hög kapacitet klarar av att utföra komplext arbete, trots drickandet.

Men den dagen då en nära vän, som jag också arbetade med, kom hem till mig och ringde på dörren på grund av att jag hade sjukskrivit mig, visste jag direkt vad hon ville. Jag tvekade en sekund innan jag öppnade dörren. Hoppet om att få ett slut på den eviga kampen och krigandet mot alkoholen tog överhanden och jag öppnade dörren.

Jag fick hjälp utav min arbetsgivare, Västerås stad, med att komma till ett behandlingshem. När jag väl hade erkänt min sjukdom, hade jag som anställd ett ansvar att göra min del i min rehabilitering. Och jag fick den hjälp jag behövde för detta. Arbetsgivare har ett långtgående ansvar när det kommer till rehabilitering. Jag hade turen som inte hade supit bort min anställning.

Det är någonting som är genomgående när det kommer till oss alkoholister. Vi är oftast väldigt måna om att ha kvar jobbet. Till och med när allt annat runt omkring oss raseras i övrigt.

Vägen tillbaka har kantats av hårt arbete. Inte med sug efter alkohol, utan snarare hårt arbete i att bygga upp mig själv och att nå mina mål och drömmar, som under mina år av supande fick stå tillbaka. I dag jobbar jag som avdelningschef och med det ett arbetsgivaransvar. Därmed skulle jag vilja utmana alla er andra arbetsgivarrepresentanter runt om i Sverige. Är de aktiviteter som ni som arbetsgivare anordnar alkoholfria? Det handlar inte om att peka ut offer, det handlar om att inkludera alla anställda.

Jag tror att det är ganska få arbetsgivare som skulle anordna aktiviteter som utesluter den som är synskadad, den som är hörselskadad eller den som behöver rullstol för att ta sig fram. Dessa personer har troligtvis inte valt rullstolen, synnedsättningen eller hörselnedsättningen, precis som den som är alkoholist självfallet inte heller gjort ett val. Samhälle och arbetsgivare behöver ta sitt ansvar när det kommer till denna sjukdom och inte enbart belasta individen med argument om eget ansvar. Fick du välja, skulle du då bli alkoholist?

/Nicklas Gustafsson-Sundvall, Avdelningschef Västerås stad.