Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Sorg och ensamhet finns också på jobbet

I pandemins spår har sorg och död gjort sig påminda på många arbetsplatser. Också tunga ämnen behöver ibland få ta plats, och att ha rutiner även för det svåra kan underlätta.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Christopher Hunt

Helst ser vi förstås att arbetet är förknippat med glädje, men även tyngre ämnen kräver ibland utrymme. Livet drabbar med sjukdom, uppbrott i relationer, stress – och med sorg. Inte minst nu under pandemin har döden gjort sig påmind i många arbetsgrupper, anhöriga och kollegor har gått bort.

Att ha funderat i förväg på vilka rutiner som ska gälla när svåra saker händer kan vara klokt. Om en arbetskamrat dör behöver ledsenheten få ta plats, det hjälpte Caroline Midbjer vars kollega gick bort, hon berättar i vår artikel att det betydde mycket att få tid att reagera tillsammans med övriga på jobbet. 

Läs mer: Sorg på jobbet – så hanterar ni dödsfall och kriser

Och det hjälper med ljus, blommor, kondoleansbok och minnesstund. Ritualerna skapar en ram inom vilken vi kan släppa fram sorgen, och blir också ett stöd för att gå tillbaka till arbetet igen.

Ett annat tungt ämne är ensamhet. Vi kan nog alla relatera till att känna oss övergivna och isolerade, ibland mitt i en folksamling. Att vara ”fel”, inte våga tro att andra tycker det jag har att säga är intressant eller att helt enkelt längta efter närhet.

För alltför många människor ser varje dag ut så, ensamheten tar över både på jobbet och fritiden. Och tyvärr utan att någon vet om det. För ensamhet är skamfull, så oftast försöker vi till varje pris dölja den. Vilket leder till att vi drar oss undan ännu mer, det blir en ond cirkel. En farlig cirkel, för det är ett grundläggande behov att tillhöra ett gäng. Ensamhet kan leda till stress, ohälsa och för tidig död.

Har du en kollega som är utanför eller vid sidan om, kanske aldrig går med och äter lunch till exempel? Du skulle kunna försöka bjuda med hen. Enligt psykolog Anna Bennich, som vi har intervjuat i vår artikel  kan det göra stor skillnad. Och om du är rädd för att klampa in, säga något tokigt, så gör det ändå – det är faktiskt bättre än att inte försöka. 

Läs mer: Ensamhet negativt för arbetsprestation och hälsa

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.