Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Shoppingberoende ökar i pandemins spår

Har du nätshoppat mer under pandemin? De senaste månaderna har jag som jobbar med missbruk märkt en kraftig ökning av shoppingmissbruk – ett resultat av isolering och ensamhet, skriver Patrik Wincent, terapeut och författare.
Publicerad
Colourbox/Johan Fjellström
Terapeuten Patrik Wincent har märkt av en kraftig ökning av shoppingmissbruk under pandemin. Colourbox/Johan Fjellström
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pandemin har vänt upp och ner på vår vardag.  Nya trender växer fram, bland annat en ökad onlineshopping.  Allt har blivit mycket enklare tack vare internet och snabblån. Man behöver inte ens gå ut för få en kick längre. 

Alla former av beroende och missbruk har en orsak. Det vi ser är bara symtomen. Shoppingmissbruk är ett av missbruken som är enklast att dölja, man ser inte på en person att just den missbrukar – förrän det är försent vill säga. När skulderna kastar ut en från hemmet och man sitter i skuldfällan för resten av sitt liv. Det händer just nu, varje dag, överallt.

De allra flesta får en kick av att handla nya saker, utan att för den skulle vara beroende eller missbrukare. Nästan alla blir glada när de köpt ett nytt klädesplagg eller en ny bil. Det känns skönt helt enkelt och det är såklart okej. Men så finns det de som tar det ett snäpp längre, som inte kan låta bli, som struntar i om de faktiskt har råd eller ens behöver köpa något. De som missbrukar.

Shoppingmissbruk är det enda missbruk som hejas på av samhället

Shoppingmissbruk är kanske det enda missbruket som hejas på av samhället och staten. För att det ska gå bra samhällsekonomiskt måste vi köpa mer, följa trender, ha de finaste och dyraste kläderna, äta ute, ha den senaste tekniken, den där fina bilen och så vidare. Skuld och shopping har blivit en levnadsstandard. 

Tack vare tidningsreportage och tv-program som Lyxfällan har många fler blivit medvetna om detta nya fenomen som är en bieffekt av vårt konsumtionssamhälle. Många människor låter shoppingen bli en väldigt kostsam och destruktiv behandling mot mer djupgående psykiska problem, menar forskare. 

Ett resultat av att vi isolerar oss och har tekniken hemma

De senaste månaderna har jag som jobbar med missbruk märkt en kraftig ökning av just shoppingmissbruk.  Min teori är att det är ett resultat av att vi alltmer isolerar oss hemma och där teknik och sociala medier är bidragande orsaker till det. Det har blivit enklare helt enkelt. Vi kan handla saker från butiker, grossister och fabriker i hela världen. Gå på auktioner, handla låtsasmynt i mobilen så vi kan låsa upp en ny bana i ett mobilspel eller handla saker till en fiktiv person där vi leker att vi är en bonde. Allt det här för att slå ihjäl tid, för att vi vill döva den där klumpen i magen, eller så är det naturligt, för de allra flesta. 

Min upplevelse är att vi flyr in i saker så fort vi vill undvika jobbiga känslor. Vi gör det genom att shoppa och köpa saker och lyckas förändra vårt tillstånd kortsiktigt, men tyvärr är det dömt att misslyckas. Precis som med alla andra typer av beroenden, behöver vi mer och mer för att fylla tomheten tills det till slut blir ohanterligt och vi kraschar på olika sätt.

För att göra en förändring i vårt beteende behöver vi ändra en del saker. Dels hur vi lever våra liv, rent praktiskt, men även göra en inre resa och titta på vem vi är och hur vi kan bygga vår självkänsla och uppskatta vårt eget värde. Ju mer vi fokuserar på det materiella desto större hål kommer vi att gräva för oss själva. 

Här är några saker du kan vara uppmärksam på hos dig själv:

Tecken på shoppingberoende

  • Du upplever ångest, nedstämdhet, dålig självkänsla och tomhet som dämpas av ditt shoppingbeteende.
     
  • Du har svårt att begränsa shoppandet när du är stressad, spänd eller deprimerad.
     
  • Du misslyckas gång på gång med att försöka sluta shoppa och flyr verkligheten genom att shoppa.
     
  • Du blir rastlös eller irriterad när någon annan försöker begränsa ditt shoppande.
     
  • Du skäms över ditt beteende och ljuger om priset eller gömmer de inköpta varorna där ingen annan kan hitta dem.
     
  • Dina personliga relationer, arbetet och det sociala livet blir lidande på grund av det tvångsmässigt beteendet.

 

Patrik Wincent, terapeut, författare, fd programledare för Lyxfällan

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige