Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Shoppingberoende ökar i pandemins spår

Har du nätshoppat mer under pandemin? De senaste månaderna har jag som jobbar med missbruk märkt en kraftig ökning av shoppingmissbruk – ett resultat av isolering och ensamhet, skriver Patrik Wincent, terapeut och författare.
Publicerad
Colourbox/Johan Fjellström
Terapeuten Patrik Wincent har märkt av en kraftig ökning av shoppingmissbruk under pandemin. Colourbox/Johan Fjellström
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pandemin har vänt upp och ner på vår vardag.  Nya trender växer fram, bland annat en ökad onlineshopping.  Allt har blivit mycket enklare tack vare internet och snabblån. Man behöver inte ens gå ut för få en kick längre. 

Alla former av beroende och missbruk har en orsak. Det vi ser är bara symtomen. Shoppingmissbruk är ett av missbruken som är enklast att dölja, man ser inte på en person att just den missbrukar – förrän det är försent vill säga. När skulderna kastar ut en från hemmet och man sitter i skuldfällan för resten av sitt liv. Det händer just nu, varje dag, överallt.

De allra flesta får en kick av att handla nya saker, utan att för den skulle vara beroende eller missbrukare. Nästan alla blir glada när de köpt ett nytt klädesplagg eller en ny bil. Det känns skönt helt enkelt och det är såklart okej. Men så finns det de som tar det ett snäpp längre, som inte kan låta bli, som struntar i om de faktiskt har råd eller ens behöver köpa något. De som missbrukar.

Shoppingmissbruk är det enda missbruk som hejas på av samhället

Shoppingmissbruk är kanske det enda missbruket som hejas på av samhället och staten. För att det ska gå bra samhällsekonomiskt måste vi köpa mer, följa trender, ha de finaste och dyraste kläderna, äta ute, ha den senaste tekniken, den där fina bilen och så vidare. Skuld och shopping har blivit en levnadsstandard. 

Tack vare tidningsreportage och tv-program som Lyxfällan har många fler blivit medvetna om detta nya fenomen som är en bieffekt av vårt konsumtionssamhälle. Många människor låter shoppingen bli en väldigt kostsam och destruktiv behandling mot mer djupgående psykiska problem, menar forskare. 

Ett resultat av att vi isolerar oss och har tekniken hemma

De senaste månaderna har jag som jobbar med missbruk märkt en kraftig ökning av just shoppingmissbruk.  Min teori är att det är ett resultat av att vi alltmer isolerar oss hemma och där teknik och sociala medier är bidragande orsaker till det. Det har blivit enklare helt enkelt. Vi kan handla saker från butiker, grossister och fabriker i hela världen. Gå på auktioner, handla låtsasmynt i mobilen så vi kan låsa upp en ny bana i ett mobilspel eller handla saker till en fiktiv person där vi leker att vi är en bonde. Allt det här för att slå ihjäl tid, för att vi vill döva den där klumpen i magen, eller så är det naturligt, för de allra flesta. 

Min upplevelse är att vi flyr in i saker så fort vi vill undvika jobbiga känslor. Vi gör det genom att shoppa och köpa saker och lyckas förändra vårt tillstånd kortsiktigt, men tyvärr är det dömt att misslyckas. Precis som med alla andra typer av beroenden, behöver vi mer och mer för att fylla tomheten tills det till slut blir ohanterligt och vi kraschar på olika sätt.

För att göra en förändring i vårt beteende behöver vi ändra en del saker. Dels hur vi lever våra liv, rent praktiskt, men även göra en inre resa och titta på vem vi är och hur vi kan bygga vår självkänsla och uppskatta vårt eget värde. Ju mer vi fokuserar på det materiella desto större hål kommer vi att gräva för oss själva. 

Här är några saker du kan vara uppmärksam på hos dig själv:

Tecken på shoppingberoende

  • Du upplever ångest, nedstämdhet, dålig självkänsla och tomhet som dämpas av ditt shoppingbeteende.
     
  • Du har svårt att begränsa shoppandet när du är stressad, spänd eller deprimerad.
     
  • Du misslyckas gång på gång med att försöka sluta shoppa och flyr verkligheten genom att shoppa.
     
  • Du blir rastlös eller irriterad när någon annan försöker begränsa ditt shoppande.
     
  • Du skäms över ditt beteende och ljuger om priset eller gömmer de inköpta varorna där ingen annan kan hitta dem.
     
  • Dina personliga relationer, arbetet och det sociala livet blir lidande på grund av det tvångsmässigt beteendet.

 

Patrik Wincent, terapeut, författare, fd programledare för Lyxfällan

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag