Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

Kerstin fick nytt jobb vid 74 år

Passé vid 73? Inte Kerstin Håglin, 74 år, som precis börjat på ett nytt jobb.
– Folk blir väldigt provocerade av att jag fortfarande vill jobba, säger fastighetscontrollern Kerstin och uppmanar äldre att inte ge upp jobbsökandet.
Publicerad
Shutterstock / Privat
"Jag älskar att jobba och vill fortsätta att göra det så länge jag bara kan," säger Kerstin Håglin, fastighetscontroller på Riksbyggen. Shutterstock / Privat

Grattis till nya jobbet Kerstin. Det är ju inte så vanligt att få ett nytt jobb vid 74-års ålder?
– Haha, nej jag har förstått det. Men jag älskar att jobba och vill fortsätta att göra det så länge jag bara kan.

Berätta om ditt nya arbete?
– Jag har ett konsultuppdrag som fastighetscontroller på Riksbyggen.

Hur gick det till när du fick jobbet?
– Jag är inskriven på bemanningsföretaget Jefferson Wells som fick frågan från Riksbyggen om en fastighetcontroller. De hittade mig och undrade om jag var intresserad eftersom jag hade arbetat med liknande arbetsuppgifter tidigare. Och det var jag ju såklart. Jag fick komma på intervju till Riksbyggen. Den kändes bra och så fick jag jobbet.  

Och ingen diskussion om din ålder?
– Nej varken från rekryteraren eller arbetsgivaren. Däremot får jag ofta kommentarer från utomstående, vänner, bekanta och grannar. Folk, och speciellt äldre, verkar bli väldigt provocerade av att jag fortfarande vill jobba.

Varför vill du jobba fortfarande?
– Ja, vad ska jag annars göra? Sova hela dagarna? Lösa korsord? Stå med huvudet nere i rabatten? Fika med andra pensionärer? Nej, det är inte jag. Jag älskar att jobba och gräva ner mig i mina Excelark och olika slags rapporter. Jag känner mig inte alls färdig med arbetslivet och skulle bli väldigt uttråkad om jag blev tvingad till att ta det lugnt.

Det låter som du är en aktiv kvinna?
– Ja, när det inte är pandemi tränar jag på Friskis tre gånger i veckan. Jag gillar att dansa, promenera i naturen och att spela piano. Jag är också ganska konstnärlig och bra på färg och form.

Hur är du som person?
– Målinriktad och driven, social (när det behövs) men annars lite av en ensamvarg. Sedan är jag väldigt envis och orädd.

Har du någonsin råkat ut för ålderism?
– Troligtvis har jag råkat ut för det utan att veta om det. För det är klart att jag har sökt jobb utan att få napp, men då har jag bara fortsatt att söka.

Hur är det med dina digitala kunskaper?
– Tack, de fungerar utmärkt. Jag är nyfiken, teknikintresserad och tycker inte att jag haft några större svårigheter att hänga med.

Det sägs att arbetsplatser med blandade åldrar på sina anställda är de mest kreativa och framgångsrika?
– Det stämmer. Jag har varit på en mängd arbetsplatser och kan säga att åldersblandning berikar, inte bara arbetsmiljön utan även arbetsprestation och resultat. Jag blandar mig lätt med yngre och tänker överhuvudtaget väldigt sällan på åldern.

Vad säger din familj om att du fortsätter att jobba?
– Mina två vuxna döttrar är mina största supportrar. De uppmuntrar mig och tycker att jag ska fortsätta att jobba så länge jag tycker det är roligt.

Vad är ditt bästa tips till äldre som vill fortsätta att arbeta som du gör?
– Ge inte upp jobbsökandet. Skriv in dig på ett bemanningsföretag och sök konsultuppdrag. Det är lättare att få som äldre än fasta tjänster.

Till sist. Vad är ditt bästa argument till att man som arbetsgivare ska anställa äldre?
– Åh, det finns massor. Äldre personer har stor och varierande erfarenhet, de är förbi småbarnsåren, plikttrogna och pålitliga.

Text: Katarina Markiewicz

 

Läs mer om äldre i arbetslivet:

Pension vid 65 stark norm

John Mellkvist kämpar mot ålderismen

De fortsatte jobba efter 65

Kerstin Håglin

Ålder: 74 år

Bor: I Gävle

Familj: Två vuxna döttrar och fyra barnbarn.

Yrke: Fastighetscontroller på Riksbyggen

Karriär: Hade en egen frisörsalong i 15 år. Därefter bytte hon karriär och blev civilekonom.

Drömmer om: Styrelseuppdrag på äldre dar skulle vara roligt.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Hemmasittare blev elektroingenjör – Mamman: ”Jag grät av stolthet”

AnnSophie Forsells son var hemmasittare i fyra år och gick ut grundskolan med ett enda betyg. I dag är han utbildad elektroingenjör. Hon vet att det finns hopp om ett arbetsliv - både för dem som halkat efter och föräldrar som behöver avstå jobb.
Lina Björk Publicerad 9 november 2026, kl 06:00
Ann-Sophie Forsell
Ann-Sophie Forsell vet hur det är att ha ett barn som vägrar gå till skolan. Men numera vet hon också att arbetslivet inte är kört för det. Foto: Lina Björk

Hemmasittare – när barnets skolfrånvaro påverkar hela arbetslivet

När ett barn inte längre klarar att gå till skolan förändras ofta också föräldrarnas arbetsliv. Hur kombinerar man jobbet med ett barn som behöver vara hemma? Vilken rätt har man till vab, ledighet eller kortare arbetstid? Och vad händer när förståelsen på jobbet brister?


Du hittar artiklarna här

Sam gick ut nian med ett enda betyg, i engelska. Men för några veckor sedan tog han emot diplom och applåder i en stor aula, efter att ha klarat sin ingenjörsutbildning. Inte en enda omtenta och trebarnsfar under studierna. 

Men för tio år sedan såg det annorlunda ut. Mamma AnnSophie Forsell från Avesta märkte att någonting förändrades i fjärde klass. Sonen var som en tryckkokare, exploderade innanför tröskeln efter skolan. Sedan kom ångesten och den sociala fobin. 

Till slut vägrade han gå dit. 

– Kraven från skolan blev övermäktiga och ju mer han halkade efter desto tuffare blev det. Sedan fick han diagnoserna ADHD och Asperger. 

Samtidigt hade AnnSophie Forsell och hennes man jobb som krävde fysisk närvaro. Turligt nog kunde de dela upp dagarna så att hennes man jobbade dagtid och hon själv gick över till kvällspass. På så sätt fanns någon alltid hemma.

En förstående chef var en viktig pusselbit

Ann-Sophie Forsells chef visade förståelse när hon ansökte om omvårdnadsbidrag (en ekonomisk ersättning till föräldrar som har ett barn med en funktionsnedsättning) och gick ner i arbetstid. 

Men till slut räckte inte det heller. Hon sjukskrevs för utmattningsdepression och fick hjälp av en stressterapeut.

– Jag var hemma drygt ett år. Det var inte jobbet utan livet kring NPF som gjorde mig sjuk. Samtidigt var det skönt att min chef var så förstående, annars hade det varit ytterligare en stressfaktor.

Sam såg ingen framtid

När situationen var som svårast såg Sam ingen framtid och upplevde att vägen framför honom var fylld av hinder. Nästan hela högstadiet och det första året på gymnasiet hade han ofrivillig skolfrånvaro. 

Sedan kom några avgörande vägskäl.

Det första var när en lärare bad Ann-Sophie Forsell att anmäla skolan till utbildningsnämnden eftersom han inte kunde ge Sam det stöd han behövde. Resultatet blev en tillfällig undervisningslösning i en lagerlokal utanför skolområdet.

– Där fick Sam studera i lugn och ro. Först introducerades historia, sedan matematik.

Det andra vägskälet kom när Sam utvecklade ett intresse för reptiler.

– Jag tänkte: Här har vi något att bygga vidare på. Som mest hade vi 22 reptiler hemma eftersom han ville bli reptilskötare. Jag tänkte att detta var en väg ur depressionen och minimera risken för suicid. 

Skansen-Jonas sträckte ut en hjälpande hand

Ann-Sophie Forsell kontaktade Jonas Wahlström på Skansen-Akvariet och frågade om sonen kunde få praktisera där en dag. Svaret blev ja.

Jonas Wahlgren
Jonas Wahlgren Foto: Robert Eklund/TT

– Där kände jag att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men det var också där jag insåg att människor faktiskt vill hjälpa till om man bara vågar fråga.

Ytterligare en hjälpande hand kom genom ett sommarjobb. Ann-Sophie Forsell lyckades ordna en praktikplats med lön, men få arbetsgivare var intresserade av att anställa en ung kille som bara hade kapacitet att arbeta två timmar om dagen.

Till slut nappade en chef på ett industriföretag. Han lärde upp Sam och gav honom ansvar.

Jag vill vara den man ringer 
när något inte fungerar.

När handledaren ringde efter ett par veckor höll Ann-Sophie på att sätta kaffet i halsen.

– Jag tänkte: Vad har hänt nu? Men han ville bara berätta att de hade låtit Sam sköta maskinen själv. En maskin värd åtta miljoner kronor. Det fick honom verkligen att växa.

Efter gymnasiet började Sam arbeta på ett lager. Han stod vid ett rullband som ständigt gick sönder. Varje gång det hände fick någon annan kallas in för att reparera det.

En dag kom han hem och sa:

– Jag vill vara den man ringer när något inte fungerar.

De orden blev starten på något nytt. Först Komvux, sedan en ingenjörsutbildning.

Examen som elektroingenjör

I oktober 2026 tog Sam emot sitt examensbevis som elektroingenjör.

– Jag grät av stolthet. För när han tog emot diplomet såg jag inte bara den vuxna Sam utan också den lilla pojken. Han som gick sönder av skolan, då hans behov inte tillgodosågs, han som inte trodde att det fanns en arbetsmarknad där han platsade.

Även Ann-Sophie Forsells liv har förändrats till det bättre. I dag föreläser hon om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i hopp om att få skolor, kommuner, näringsliv och politiker att samarbeta för att färre barn ska falla mellan stolarna.

– När det var som värst tvivlade jag på att det någonsin skulle bli bättre. Men även små insatser kan få stor betydelse på sikt. Det vill jag skicka med till andra föräldrar som kämpar med att få ihop arbetsliv och en tuff vardag: Det kan verkligen bli bättre.

Fotnot: Sam heter egentligen något annat