Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glad påsk på avstånd

Keolis som bedriver kollektivtrafik har gjort vad de kunnat för att förhindra smittspridning under långhelgen. Nu måste du ta ansvar: Använd munskydd, gå kortare sträckor och undvik rusningstrafik om det går, uppmanar Klas Wallin, ordförande för Unionens riksklubb på Keolis.
Publicerad
Shutterstock
Försök att promenera om du inte måste åka i kollektivtrafiken så minskar du smittspridningen, skriver Klas Wallin. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nu har vi levt i ett år av detta dystopiska tillstånd efter dom första rapporterna om en influensa som började i fjärran Kina. Corona, covid-19 började som en ”vanlig” vinterinfluensa som sköljer över världen med jämna mellanrum.

Så som många kände jag att det inte kommer drabba mig och vara över om nån månad.

Men så fel man kan ha, personligen har jag och min familj tagit alla restriktioner på allvar, umgicks bara inom familjer med väldigt få undantag. Valde att förändra hela 2020: s planer på resor och valde att ej besöka mina föräldrar som är 70 plussare. 

Då jag har ett jobb där jag inte kan jobba hemifrån valde jag att undvika nära kontakt med kollegor och andra då jag jobbar. Inom Keolis där jag jobbar som trafikledare hade vi en tidig dialog med arbetsgivaren och dom fackliga organisationerna för att i möjligaste mån säkerhetställa våra medarbetares hälsa och säkerhet .

Keolis hade en tydlig dialog med huvudmännen i de regioner där vi är verksamma och tillsammans tog flera åtgärder i tidigt stadium. Bland annat i Stockholmsregionen valde Keolis och övriga entreprenörer inom SL-trafiken att stänga av inpasseringen via framdörren. Direkt därefter inleddes en dialog mellan de fackliga organisationerna och Keolis för att minimera risken för smittspridning långsiktigt för resenärer och förare och övrigt anställda inom Keolis.

Med stöd av de lagar och bestämmelser som Arbetsmiljöverket och Trafikverket satte, utvecklades en gemensam standard för bussarna inom kollektivtrafiken i Sverige och en plexiglasbarriär monterades upp i bussarna, så att en säker passage ska kunna ske genom framdörrarna i bussarna för resenärerna. Sen tog modellanpassade barriärer fram till varje buss.

Barriärskydden godkändes av Bilprovningen och Arbetsmiljöverket och sen sattes i trafik i första läget inom SL-trafiken i Stockholm och några få andra städer. Detta fråntar självklart inte individens personliga ansvar för att minska smittspridningen och använda munskydd och i möjligaste mån respektera att hålla avstånd där det är möjligt. Att om möjligt välja att resa på tider då trängseln är mindre eller istället för åka 2-3 hållplatser gå den sträckan så de resenärer som har större behov ej behöver trängas i onödan.

Personligen hade jag  förmånen att kunna köra egen bil till och från jobbet och därmed har jag inte åkt kollektivt privat  sen i februari 2020.

Det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna.

Ser man på övriga länders olika åtgärder med lockdowns via lagar och begränsningar har Sverige gått en annan väg där det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna. Den större delen av befolkningen har valt att följa och begränsa sina kontakter med andra än de mest nödvändiga. Nu ett år senare så ser man att trots alla världens länders åtgärder är vi drabbade av den tredje vågen och varianter av mutationer av covid-19 rapporteras med jämna mellanrum.

Dock ser vi att strategin att i första ledet vaccinera de äldsta och svagaste samt sjukvårspersonal i frontlinjen verkar dämpa följderna av antal inlagda på sjukhus samt dödsfall. Dock kommer vi få leva under en längre tid med restriktioner och begränsningar i våra vardagsliv. Det är upp till oss alla att tillsammans efterfölja dessa och förhoppningsvis i en överskådlig framtid kunna återgå till en mer normal verklighet.

Det är inte regeringen eller folkhälsomyndigheten som enskilt kan stoppa denna farsot utan var och en har sitt eget personliga ansvar att följa och hålla ut är de verktyg som delges. Endast då kan vi bryta smittspridningen och långsamt återfå en normal situation.

Klas Wallin, ordförande Unionens Riksklubb Keolis Sverige.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind