Människan är ett djur. Jo, säg inte emot. Ett djur med hybris, som tror sig befinna sig i mittpunkten av allt, navet allt kretsar kring.

Nicolaus Copernicus kom fram till att hela kosmos inte kretsade kring vårt kära lilla jordklot som tidigare varit den rådande uppfattningen, utan att Tellus istället cirklade runt solen, som i sin tur snurrade runt i utkanten av vintergatan, som i sin tur...

Copernicus blev impopulär när han kom med dessa tråkiga fakta, och nu skrattar vi alla gott åt de dumma medeltidsmänniskorna som inte genast tog till sig av innehållet i hans tjocka och komplicerade bok.

Idag pågår ju något liknande egentligen. Vi får hela tiden ta del av häpnadsväckande rapporter som visar att skillnaden mellan oss och till exempel en genomsnittlig gris är ganska liten när det kommer till kritan.

De är sociala som vi, kan blir glada och ledsna som vi, känner smärta som vi, och de kan till och med prata, även om de kanske inte uttrycker sig så nyanserat som vi. Då känns det ju mindre kul att tänka på hur dessa människoliknande djur har det i köttfabrikerna, och hur de trängs ihop i långtradare på väg till slakt med mera.

Hur går revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen?

Tråkigt nog för grisarna kan de inte gruppera sig i ett fackförbund eller liknande, så de blir aldrig någon reell kraft att räkna med i samhällsapparaten, vilket naturligtvis leder till att de får fortsätta med sitt lidande i evig tid, men som tröst fylla våra magar med grillat fläskkött, som de kallas när de bringats om livet.

Hundarna har tur, de är ju lite fränare och mer användbara, och ungefär lika smarta som en gris. Om en hund skulle behandlas som ett svin, ja då är det katastrof - hunden är ju en medlem av familjen!

Kort sagt - människan är ett djur. Och likt andra djur har vi en massa behov, varav ett tyvärr är revirbehovet!

Ett annat behov vi har är behovet av att passa in i gruppen - ni vet känslan när man gått lite för långt, och de andra börjar titta snett på en och tissla och tassla och allt sånt där som grupper gör och som aldrig får förekomma i skolan eller på arbetsplatser? Man behöver inte ens ha gått för långt, det kan räcka med att man har ett lite annorlunda sätt att uttrycka sig eller vad som helst.

Nej, man vill höra till gänget, det är såväl enklast som tryggast.

Men vad händer då på platser som är som gjorda för att få dessa två vitt skilda behov att krocka? Ja, ni förstår ju naturligtvis att det är de öppna kontorslandskapen jag tänker på!

Revirbehovet, det är ju det som gör att vi vill bo i en lägenhet med vår familj, eller i en villa med ett rejält staket, även om vi inte beväpnar oss med hagelbössa som vissa gör ”over there” för att hålla rent på tomten.

Hur går detta ursprungliga revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen, där en eller annan tygskärm då och då separerar ett eller annat utrymme, men där det i övrigt är fritt springande och pratande som gäller, även om springandet och pratandet helst ska ske med viss återhållsamhet?

Som med allt annat - lite olika bra för olika personer. Men nästan ingen tycker nog innerst inne att det är toppen i alla fall.

Några av oss tar med lite bilder av familjen, kanske ett par teckningar som barnen gjort, någonting som rotar oss i de vi är innerst inne - och som visar alla att detta är min plats minsann, och detta är dessutom en del av den jag är! Eller så tar man med sig en kaffekopp prydd av en bild föreställandes Spindelmannen och sätter ned den på skrivbordet så att kaffet nästan skvimplar över. Haha, här bor jag! Ser ni koppen, va? Den är min, bara min... Spindelmannen, min gamla barndomsfavorit!

Själv använder jag hörlurar för att stänga ute ljuden från landskapet, och när grannen som sitter 90 cm till vänster om mig ganska ljudligt och högaffektivt diskuterar SQL-frågor med en besökare som klämmer sig in mellan oss höjer jag bara volymen och stirrar extra kraftfullt mot en av mina fyra skärmar. Tinnitus, here I come!

Det andra behovet, att vara en del av gruppen, att vara en anpassling, att inte sticka ut, det är det som gör att jag inte reser mig upp och ljudligt förkunnar att jag kräver tystnad och stillhet för att ge mina programmerartankar ro att skapa en algoritm som ska lösa ett till synes omöjligt problem.

I stället sitter jag där under min korkek med hörlurar i öronen och frustration i hjärtat och hoppas på att någon någonstans i världen uppfinner ett annat sorts landskap för oss tappra arbetare. Ett landskap som utgår från att människan är ett djur och inte en robot eller en pusselbit.

/Christian Wåhlander, Sony Mobile Communications AB

Tidigare debattartiklar hittar du här