Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Replik: Lägstalöner skyddar anställda i alla åldrar

Lägstalöner i Unionens avtal är inte ungdomslöner. Det är ett skydd mot utnyttjande av anställda i alla åldrar, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder i en debattreplik.
Publicerad
Camilla Svensk/TT JanErik Henriksson
Så snart du har skaffat dig arbetslivserfarenhet ska individuell lönesättning ta över. Då ska din lön sättas efter arbetsuppgifternas komplexitet, svårighetsgrad och ansvar, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder. Camilla Svensk/TT JanErik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel av Arvid Taawo:  Slopa ungdomslönerna!

Läsgstalön ska vara den lägsta lön som en arbetsgivare kan betala när du är ny och oprövad på arbetsmarknaden. Det kan gälla personer som varit långtidssjukskrivna och arbetslösa, eller nyanlända utan erfarenhet av liknande arbete. Lägstalöner skyddar inte bara unga, utan anställda i alla åldrar.

Så snart du har skaffat dig en viss arbetslivserfarenhet ska individuell lönesättning ta över. Då ska din lön sättas efter arbetsuppgifternas komplexitet, svårighetsgrad och ansvar samt utifrån din arbetsprestation.

I dag har bara några enstaka procent av Unionens medlemmar lägstalön. För att förbättra er situation har Unionen i flera år krävt att den som varit anställd i mer än ett år ska få sin lön höjd till den nya avtalade lägstalönen, innan årets lönehöjningar görs. Det för att inte lönehöjningen bara ska ge en uppflyttning till nästa års lägstalön. Hittills har arbetsgivarorganisationerna vägrat att gå med på det.

Vi har även krävt lägstalönen för 24-åringar ska gälla för alla, men arbetsgivarsidan vill avskaffa åldersgränserna helt och hållet. Avskaffar vi 24-årsgränsen får alla åldrar en lägstalön som motsvarar 20-årsgränsen. På callcenter är den i dag 17 881 krronor per månad. Det skulle vara en kraftig försämring för alla, oavsett ålder, som tvingas ta jobb med lägstalön.

De flesta lägstalöner i kollektivavtalen är mellan 18 000 och 21 000 kronor i månaden. Det är betydlig högre än i till exempel Migrationsverkets regler för arbetstillstånd, där arbetsgivaren måste erbjuda en lön på 13 000 kronor i månaden.

Den som jobbar heltid ska kunna leva på sin lön. Därför förhandlar Unionen om att det ska finnas en lägsta lön i avtalen.

/ Martin Linder, förbundsordförande i Unionen

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se
eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling