Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Skrota idén om familjevecka

Den föreslagna familjeveckan är ett trubbigt verktyg för något som bör ses som föräldrars egna ansvar. I stället behövs konkreta förslag för ökad jämställdhet, anser debattören Anna Wallgren.
Publicerad
Colourbox
Familjeveckan är inte lösningen för dagens arbetande föräldrar. Flexibilitet och ett mer jämställt föräldraskap är en bättre väg att gå, skriver Anna Wallgren. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Från Socialdepartementet finns nu en remiss om familjeveckan, ett förslag som innebär att föräldrar tilldelas ytterligare lediga dagar för att vara med sina barn samt rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst. Fem lediga dagar med ersättning per förälder och år. Något förslag om fler lediga dagar för anställda utan barn finns ej.

Sverige har en mycket generös familjepolitik med föräldraledighet, barnomsorg och barnbidrag. Här finns även arbetsrättslig lagstiftning med semesterveckor, tjänstledighet och vård av barn (vab). Med lag och statligt stöd har vi tillsammans byggt en trygg start för barnen.

Men föräldrar har även ett individuellt ansvar för sina barn. Hur man väljer att axla det ansvaret ser olika ut, men det finns många lösningar för att få hjälp med barnen. Bygg nätverk med andra föräldrar och turas om. Be familj och släkt om hjälp. Ta in en barnvakt.

Familjeveckan är ett trubbigt verktyg för något som bör ses som dels föräldrars egna ansvar, dels branschspecifika problem. De befintliga förmånerna för föräldrar är tillräckliga för de flesta och branschspecifika problem bör hanteras inom respektive bransch. En bred reform med fler lediga dagar till alla föräldrar på alla arbetsplatser är därför överflödig, missriktad och därmed även en onödig kostnad.

Ett annat perspektiv på familjeveckan är att frånvarande anställda (föräldrar) i praktiken innebär att någon annan behöver göra jobbet. Denna någon är troligtvis en kollega som inte har barn och som av familjeveckan inte får några extra lediga dagar för att göra sådant som den tycker är viktigt. Detta skulle skapa en direkt orättvisa på arbetsplatsen.

För att underlätta för arbetande föräldrar är det mycket mer fördelaktigt att använda de verktyg och förmåner som redan är tillgängliga samt att utreda och lösa branschspecifika problem kring arbetsliv och familjeliv.

Det främsta verktyget för att förbättra familjelivet för arbetande föräldrar är dock att ta tag i ojämställdheten. Kvinnor gör fortfarande mycket mer än män när det gäller barnen. Det lär inte familjeveckan ändra på. Istället borde politiken presentera konkreta förslag för ökad jämställdhet för föräldrar i arbetslivet, med fokus på papporna.

Ett annat verktyg är arbetsgivares egna beslut kring flexibilitet i arbetet. Idag är det många anställda som efterfrågar flexibla lösningar för att få ihop livspusslet. Det kan det handla om friare arbetstider och möjlighet till distansarbete. Det fungerar inte på alla arbetsplatser, men på många. Och nu under coronakrisen har vi sett många goda exempel på flexibilitet när fler arbetar på distans. Och det ökade distansarbetet bidrar dessutom till den digitala utvecklingen av arbetslivet.

Familjeveckan är inte lösningen för dagens arbetande föräldrar. En bred reform med fler lediga dagar för alla föräldrar på alla arbetsplatser ger dålig träffsäkerhet, när utmaningarna i själva verket är lokala, branschspecifika och kopplade till ojämställdhet. För att förbättra balansen mellan arbetsliv och familjeliv föreslår jag:

  • Lokal flexibilitet på arbetsplatser kring exempelvis arbetstider och möjlighet att arbeta på distans.
     
  • Branschspecifika utredningar och lösningar för de problem som kan stå i vägen för balansen mellan arbetsliv och familjeliv. Förhandlingar mellan fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer.
     
  • Jämställt föräldraskap. Dela lika på ansvaret för barnen. Pappor behöver ta mer ansvar för barnen, till exempel genom att faktiskt ta ut de dagar för föräldraledighet som står till förfogande.

 
/Anna Wallgren. Fri debattör. Arbetar som generalsekreterare för Ung Media Sverige och driver eget företag.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt: lina.bjork@kollega.se

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen