Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
När löven börjar gulna och semestern tagit slut är det många av de anställda på klädkedjan H&M som har vant sig vid att jobba hemifrån.
Unionens klubbordförande Robin Olofsson har varit inne på kontoret ett fåtal gånger sedan i mars, men nu har företaget tagit beslut om att max 20 procent av personalstyrkan får vara på plats samtidigt under hösten.
– Olika avdelningar har löst det på olika sätt. Mitt team har exempelvis bestämt att vi ses på tisdagar, andra har jobbat med rullande närvaro då det varit viktigt att någon alltid är på plats. På kontoret har vi glesat ut sittplatserna för att hålla distansen, säger Robin Olofsson.
Redan tidigt fick de anställda möjlighet att beställa hem skärm, mus och tangentbord för att underlätta hemarbetet. Inför hösten diskuterar klubben och arbetsgivaren hur utlåning av mer ergonomiska hjälpmedel och möbler kan gå till.
– Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer och det lutar åt att vi åtminstone jobbar hemifrån till årets slut. När det är så pass lång tid är det också rimligt att man får en mer bekväm plats att jobba från och det planerar vi för nu.
Även om hemarbetet gått bra för de flesta har våren och sommaren varit tuff för de anställda på företaget. Man har genomfört en omorganisation vilket inneburit att 350 anställda fått sluta och många har fått nya kollegor och ny chef.
Men trots att krav på social distans gör att Robin Olofsson inte träffar sina kollegor så mycket ansikte mot ansikte tycker han att det fackliga arbetet har rullat på i vanlig ordning. Med 2 500 medlemmar i klubben skedde de flesta kontakter via telefon och mejl tidigare också.
– Eftersom vi har så många medlemmar kunde jag inte namnet på alla innan det här heller. Jag gör samma jobb på hemmakontoret som då jag sitter inne på företaget. Det jag kan sakna är att mötas vid rehabmöten eller ärenden som är lite tuffa och där medlemmen behöver stöd. Det har vi fått lösa med Skype och Teams nu.
Upplever du att det finns en oro från personalen att komma tillbaka till kontoret?
– Nej, jag tror att de anställda känner en trygghet att veta vad som gäller och att vi har gjort en planering som sträcker sig året ut.
På teleoperatören Telia har Unionenklubben precis fått tillbaka svaren på den medlemsenkät som nyligen skickades ut och som är en uppföljning på en tidigare enkät som gick ut innan sommaren.
Hur har då de anställda mått under tiden som coronapandemin pågått? Svaret är både bra och dåligt. I det stora hela har arbetsbelastningen varken ökat eller minskat under tiden de anställda jobbat hemma och många har tagit sig tid att ta en promenad och få frisk luft under dagen. Däremot finns indikationer på att många hoppar över lunchen och glömmer att ta småraster.
– Underlaget är inte fullständigt ännu men vi har fått en hint om vad som fungerat bra och mindre bra. Tekniken har inte varit något bekymmer tack vare de tekniska hjälpmedel vi har, vi kan kommunicera och dela underlag på samma sätt som när vi är på plats. Många av våra kollegor har redan i dag chefer och medarbetare på andra orter och i andra länder, men för oss som är vana att ha kollegan nära har den sociala distansen varit en utmaning. Särskilt när det finns behov av att sitta ner med medarbetare i svåra situationer, säger Helene Bohné Strauss, huvudskyddsombud på Telia.
Redan i våras öppnade Telia upp för en långsam återgång till arbetsplatsens lokaler. Alla anställda fick då genomgå en utbildning om hur man bäst undviker smittspridning. I augusti tog företaget beslut om att även erbjuda dem som inte har samhällskritiska funktioner att jobba från kontoret i den mån det var möjligt. Och nu börjar man se en ökad aktivitet.
Läs mer: Anställda på Telia återgår till kontoret
– Vi ser att det börjar röra sig efter semesteruppehållet. I dag är kontoret rustat för 50 procents beläggning med hänsyn till rekommendationerna. Vi har sedan i våras planerat utifrån flera olika scenarier, men vi ser också i svaren från enkäten vi skickade ut att det finns höga förväntningar hos medlemmarna att distansarbete ska bli mer accepterat och det känns som att arbetsgivaren har hörsammat det.
Klubben och arbetsgivaren har även diskuterat munskydd och andra åtgärder som skulle kunna underlätta social distansering och minska oron hos de anställda.
– Det pågår diskussioner om munskydd men i dagsläget följer vi de rekommendationer som finns. Många hade inledningsvis en stark oro för att smittas av virus till och från jobbet och på kontoret, och den oron måste vi ta på allvar även om vi bedömer att det gjorts många bra åtgärder för att minimera att det händer, säger Helene Bohné Strauss.
Foto (Robin Olofsson): Samuel Unéus
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket