Om den som har ett arbete med stor frihet, inflytande och bra lön säger att den älskar sitt jobb så är det kanske så konstigt. Men varför säger så många anställda inom detaljhandeln, med låg lön och otrygga anställningar, samma sak? Och vad menar de egentligen med det?
Det var utgångspunkten för de intervjuer som Magdalena Petersson McIntyres, etnolog och forskare vid Göteborgs universitet, gjorde med anställda som jobbar i butiker med inriktning på mode, skönhet, hemelektronik och byggvaror.
Det hon fann är att kärleken till jobbet bland annat handlar om att de intervjuade verkligen gillar produkterna de säljer, att de identifierar sig med företaget och brinner för att hjälpa kunderna att göra val.
Många identifierade sig hellre med företagsledningen än med andra anställda och hade också en låg tilltro till facket, som främst sågs som något som satte käppar i hjulet för duktiga medarbetare.
De intervjuade kände att arbetsgivaren krävde att de skulle vara entusiastiska i sitt arbete, men upplevde ändå inte att de kontrollerades. Och kravet på att vara entusiastisk kom lika mycket från dem själva.
Den slutsats Magdalena drar är att butikspersonalens inställning till arbetet kan tolkas som en strävan efter att uppfylla vår tids samhällsnorm.
– Det är typiskt för vår tid att människor upplever att de måste investera sina känslor i sina arbeten och att det leder till lycka. Det finns en norm som säger att om du älskar ditt jobb så har du lyckats.
– Det är en föreställning om att arbetet kan ge oss tillfredställelse och självförverkligande. Att förmå sig att älska sitt jobb blir därmed en strävan efter normalitet.
En konsekvens av den normen, menar Magdalena, är att trivseln på jobbet blir en fråga om hur väl individen lyckas känna passion för sitt arbete. Liksom att de problem som finns individualiseras.
– De intervjuade hade stor förståelse för de eventuella brister som kunde finnas på arbetsplatsen. De sa exempelvis att det inte kunde vara på ett annat sätt, på grund av den hårda konkurrensen eller att arbetsgivaren inte hade råd att göra förändringar.
– Om man vantrivs på jobbet så beror det inte på orimliga krav och dåliga arbetsvillkor, det är en själv det är fel på. Många tyckte att den som inte älskar sitt jobb ska söka sig någon annanstans.
Frågan är då om man kan förmå sig själv känna passion för sitt arbete. Och om den känslan i så fall är äkta?
– Visst kan man ifrågasätta om vissa känslor är mer äkta än andra. Men när de anställda säger att de älskar sitt jobb så gör det ändå det, i någon mening. Känslorna är inte oäkta utan mer ett uttryck för vår vilja att bli lycklig genom arbetet.
Är vi medvetna om att en positiv attityd till jobbet kan bero på att vi har bestämt oss för att ha en sådan?
– Jag kunde se både och i mina intervjuer. Många kunde tala om sina känslor på ett rationellt sätt, som att nu har jag det här jobbet, då måste jag älska det – och då gör jag det. Men det normala är ju inte att vi kan bestämma oss för att ha en känsla för något och sedan känner så. Många inser nog ändå att den kärlek de har till jobbet inte är på riktigt, och då finns det också en möjlighet till förändring.
– Men samtidigt är det en stark norm. Söker man på ”passion” och ”arbete” på nätet får man upp väldigt många lediga jobb, även sådana med låg lön och där det inte krävs några förkunskaper, där det ändå krävs att du ska känna passionerat för jobbet.
Uttryckte ingen av de intervjuade någon kritik mot arbetsgivaren?
– Någon kunde tycka att det exempelvis var löjligt att ledningen propsade på att man skulle identifiera sig med företaget och att man ska utstråla företagsanda. Men sedan kunde samma personer säga något som visade att man ändå ville vara den där goda medarbetaren som utstrålade företagsandan.
Vad kan en sådan här norm få för följder på arbetsmarknaden?
– Det ligger en fara i att individer, snarare än strukturer på arbetsplatsen, skuldbeläggs. Då blir det också svårare att formulera någon form av kritik mot arbetsgivaren och då kan man inte heller förbättra situationen.
Enligt den rådande normen bör man alltså älska sitt jobb?
– Både ja och nej. Det var absolut ett underförstått krav som ställdes på dem jag intervjuade och det är ett krav som många ställer på sig själva. Det visar vilken betydelse den här normen har.
– Men även om det är trevligt att trivas på sitt jobb är det ju inte säkert att man blir en lyckligare människa för det. Man kan ju också tänka sig ett samhälle som bygger på andra principer, där arbetet mest är till för att man ska få en lön att leva på och att man gör saker man älskar på fritiden.
