Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

När yrket blir din identitet

Vad arbetar du med? Det är den kanske allra vanligaste frågan i sociala sammanhang. Inte bara omgivningen utan även vi själva bedömer oss lätt utifrån yrket.
Publicerad
Anna-Lena Lundqvist
Henrik Åkerberg gick arbetslös i två månader och vet hur snabbt självkänslan faller. I dag har han fått jobb inom lageradministration. Anna-Lena Lundqvist

Till och med de gamla sociologerna Marx och Weber pratade om att människan förverkligar sig själv genom saker hon gör. Det är med andra ord inget nytt att man påverkas av vad man presterar. Men hur sunt är det egentligen för självbilden? Problemen kan uppdagas om du får kritik för vad du åstadkommit, eller den dagen du av någon anledning lämnar ditt jobb.

Ylva Ulfsdotter Eriksson är docent i sociologi med inriktning på arbetslivs­frågor, universitetslektor och lärare. Hon tror att det är farligt att låta jobbet påverka självbilden, men medger att det kan vara svårt att undvika.

– Drivkraften till jobbet ska hämtas från dig själv och din egen kraft och lust. Resultatet av dina ansträngningar bedöms sedan som en prestation, säger hon.

Ylva Ulfsdotter Eriksson har skrivit en avhandling som belyser yrkesstatus i samhället och har drivit ett forskningsprojekt om att arbeta i lågstatusyrken. Där har hon undersökt hur personer i jobb med låg status upplever sitt yrke och behandlas av andra. Och olika arbetens status är ganska konstant och verkar inte förändras.

– Det finns en väldigt stark känsla kring vad som är hög status och låg status. Människor tenderar att tycka lika om det oavsett bakgrund, ålder och kön. Och värderingarna står sig också över tid och mellan olika länder, säger hon.

Status spelar en roll i hur vi beter oss mot varandra. Om du jobbar på ett företag vet du troligen både för- och efternamn på vd:n. Däremot är det inte säkert att du lär dig vad den som städar på kontoret heter. Den här sortens beteende leder till ett osynliggörande av individer som kan få både psykiska och fysiska konsekvenser, menar Ylva Ulfsdotter Eriksson.

– Det finns forskning kring vad som händer med människor som blir osynliggjorda på olika sätt. Stresshormonerna ökar i kroppen när du inte känner dig sedd. Det gör inte bara att du känner dig mindre värd, det kan även leda till fysiska problem.

I tider av individuell lönesättning, där inte bara det vi gör utan också hur vi gör det bedöms och värderas, finns det en risk att person och prestation blandas ihop. Trots att individuell lönesättning inte ska påverkas av personliga egenskaper finns det en risk att subjektiva bedömningar smyger sig in.

– Det är lätt hänt att vi bedömer hur personer är. Det kan vara väsentligt i vissa jobb där du har människokontakt, men i andra fall är det inte fullt så betydelsefullt.

Många säger att de jobbar inom restaurangbranschen för att de inte vill säga att de är servitris eller servitör

För en av personerna som nämns i bo­ken spelar det ingen roll att huset behöver renoveras och barnbarnen passas. Det han upplever som sitt existentiella värde har varit att samhället behöver honom – vilket vid pensionen gick förlorat och ledde till en känsla av meningslöshet.

Att människor vill jobba syns även i forskning på folk som vunnit stort på lotteri. Vissa av dem gick ner i arbetstid eller gick i pension tidigare, men teorin om att folk inte skulle vilja arbeta när pengarna flödar in utan mänsklig prestation stämmer inte. De flesta fortsatte att jobba.

Ylva Ulfsdotter Eriksson kan även se en skillnad i hur mycket man vill identifieras med sitt yrke beroende på vad man jobbar med. I forskningen frågade personer inom olika yrken om de säger att de ”är” sitt yrke eller säger att de ”jobbar inom” det. Hon kom fram till att exempelvis bönder och jurister säger att de är bönder och jurister, medan industriarbetare oftare säger att de jobbar inom industrin. Hur du benämner det du jobbar med beror dels på hur lång tid det tar att skolas in i ett yrke och yrkets kultur, dels på vilken status jobbet har.

– Många säger att de jobbar inom restaurangbranschen för att de inte vill säga att de är servitris eller servitör, säger Ylva Ulfsdotter Eriksson.

Kanske är det svårare att identifiera sig med sitt yrke när man märker vilket bemötande man får. Ylva Ulfsdotter Eriksson har många exempel hämtade från verkligheten. Ett av dem är när en sop­åkare hör en pappa svara: ”Nej, det vill du inte” på sonens entusiastiska: ”Pappa, jag vill bli sopåkare när jag blir stor.”

Ett annat exempel är från en middagsbjudning, där en av gästerna berättar för sin bordsgranne att hon jobbar inom produktion. I stället för att fortsätta samtalet vänder sig bordsgrannen om och börjar prata med personen på sin andra sida.

– Poängen är att det finns människor som jobbar inom yrken som är tunga och kanske inte alltid är så roliga, men som vi ändå är beroende av. Att de personerna får ta skit är ganska paradoxalt. Hade vi inte haft dessa yrkesgrupper hade det blivit fullständigt kaos i samhället, säger Ylva Ulfsdotter Eriksson.

Henrik Åkerberg är en som identifierar sig med sitt jobb. Han har nyss varit arbetssökande i två månader, efter att ha blivit uppsagd av en tidigare arbetsgivare.

 

– Det där ekorrhjulet, som man kallar det, är ganska nödvändigt för mig. Jag tror att jag mår bra av rutinen att genomföra och vara en del av någonting, säger han.

Henrik hade en trög start i arbetslivet. När han var klar med sina gymnasiestudier fanns det inte många jobb på arbetsmarknaden. Självkänslan låg på botten och efter ett tag var han nära att ge upp. Men när det väl tog fart så höll han sig sysselsatt.

Trots att han har varit tvungen att sluta på arbetsplatser av ekonomiska anledningar har det alltid funnits ett annat jobb som väntat. Fram tills för några månader sedan. Den tidiga erfarenheten av arbetslöshet gör dock att han i dag har bra strategier.

– Man känner sig smått värdelös när man sitter hemma. Ett tips är att ha dagliga rutiner. Jag försökte passa på att göra saker, som att röja och städa hemma. Det blev betydligt finare hemma och jag lagade mycket mer mat, säger han.

Att Henrik sökte jobb, gick på intervjuer, höll fint i hemmet och lagade bra mat gjorde att hans prestationsnivå var hög även utan arbete. Men det gav honom inte tillräcklig tillfredsställelse. Han tror att det beror på att det han gjorde gynnade honom själv, medan hans prestation i ett jobb gynnar andra. Hans självkänsla tycks vara beroende av att ha en arbetsplats.

– Självkänslan är sämre när jag inte jobbar, men jag får en väldigt stor energi­kick av att bli kallad på intervju. Då vet jag att jag är nära, och det påverkar mig positivt, säger Henrik Åkerberg.


TEXT: Caroline Gollungberg 

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Jobbet blev Eriks skyddsnät när dottern fick anorexia

Erik Bergqvists dotter drabbades av den dödligaste psykiatriska sjukdomen – anorexia nervosa. En bra chef och hjälp från arbetsplatsen gjorde att han kunde fokusera på det som var viktigt.
Lina Björk Publicerad 4 september 2025, kl 06:00
När Erik Bergqvists dotter drabbades av anorexia nervosa blev chefens stöd och arbetsplatsens resurser avgörande. Här berättar han om kampen hemma, vårdens insatser och varför arbetsgivare måste förstå psykisk ohälsa.
Erik Bergqvist fick stöd av sin chef Jean Hedayat under tiden hans dotter blev sjuk i anorexia. Foto: Peter Knutson

Kampen för att överleva pågick inte i en sjukhussal med vita rockar och blodprover. Den pågick hemma. I köket, i badrummet, bakom stängda dörrar. Varje gång någon skämtade om kalorier eller tackade nej till en bulle med orden ”man måste tänka på vad man äter”.

Den pågick vid tidningsställ med trådsmala modeller och varje gång någon kastade ur sig en komplimang om viktnedgång.

För två år sedan höll Erik Bergqvists dotter på att svälta ihjäl och han stod handfallen inför faktumet.

– Anorexia dödar inte snabbt. Den dödar långsamt, tyst och skoningslöst. Den bryter ner kroppen tills hjärtat stannar. Den bryter ner viljan så att den som drabbats inte längre vill leva. Och den bryter ner familjer vars enda vilja är att hjälpa, säger han.

Erik Bergqvist beskriver sjukdomen som en egen person. Som när Frodo erbjuds härskarringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen och förändras och blir en annan. En annan, som gör allt i sin makt för att få sin vilja igenom. Anorexia ljuger, skriker, hotar och lockar. Den manipulerar och smickrar för att skydda sig.

Men vi backar till en kall februaridag 2023. Då frågade Erik Bergqvist sin dotter rakt ut om hon inte åt. Visst hade han och exsambon märkt att hon var tunn, men nu var det allvar.

Efter att hon bekräftat att det var så gick allt väldigt fort. På akuten konstaterades att hennes värden var dåliga och pulsen låg. Hon remitterades till barn- och ungdomspsykiatrin och skulle genomgå familjebaserad terapi.

Kampen mot anorexia i vardagen

I praktiken innebar det att Erik Bergqvist och hans exsambo skulle få sin dotter att äta. Behandlingen i hemmet stavades mat.

– Jag blev pappa, psykolog och fångvaktare i ett. Fokus från vården är primärt på den som är drabbad, vilket såklart är rätt. Men jag upplevde mig ganska maktlös utan verktyg att hantera situationen.

Eftersom det krävdes att han var närvarande nästan dygnet runt var han också tvungen att kliva av sin roll som teamleader på det Microsoftägda sociala nätverket Linkedin. Här fanns dock ett skyddsnät som både tillät honom att jobba flexibelt från hemmet och en chef som sade ”släpp allt”.

Jean Hedayat var den chefen.

– Jag ville i första hand skapa ett mentalt utrymme för att Erik skulle inse att han själv behöver hjälp för att kunna fortsätta hjälpa sin dotter. I det läget var han tvungen att sätta syrgasmasken på sig själv innan han hjälpte någon annan.

– Vår arbetsgivare har många förmåner och jag som chef började med att säkerställa att han använde den hjälp som fanns, men sedan var jag också tvungen att vidta åtgärder och säga stopp även om jag inte hade några lösningar just då, säger Jean Hedayat.

Chefens stöd gav kraft i krisen

För Erik Bergqvist har arbetsplatsens hjälp varit avgörande för att kunna hjälpa dottern att tillfriskna.

En hjälp som erbjuds anställda på Linkedin är en så kallad EAP, employee assistance program. Det är ett team man kan ringa anonymt och beskriva vilken utmaning man har, vilket kan vara allt från finansiella, juridiska eller hälsorelaterade frågor. Gruppen hjälper sedan till att planera vilka åtgärder som behövs. De har även en privat sjukvårdsförsäkring som ger tillgång till psykolog.

– Jag är väldigt medveten om att verkligheten inte ser ut så för de flesta föräldrar vars barn insjuknar. Jag vet inte om jag hade orkat kämpa för ersättning från Försäkringskassan, samtidigt som jag kämpade för mitt barns liv hemma.

Men oavsett vilka förmåner Erik Bergqvists arbetsgivare hade, så var det ändå medkänslan och det ledarskap hans chef hade som underlättade mest.

När Jean Hedayat beskriver sin ledarstil är det just de orden han trycker mest på: empati och handlingskraft.

– Mitt jobb handlar inte bara om att säga: ”jag känner för dig”, utan om att fråga hur du ska lösa problemet och hur jag kan stötta dig i det. Det handlar om att förmedla självledarskap.

Vid köksbordet hemma i huset i Knivsta pågick en maktkamp i flera månader. Erik Bergqvist lirkade, tjatade och förhandlade i timmar. Sex mål om dagen stod på kostschemat från läkarna. Ibland blev det ett steg framåt och två tillbaka. Ibland stod det stilla. Mat var så förknippat med ångest att varje tugga blev en kamp.

– Jag var borta helt ungefär ett halvår, men den akuta fasen varade kanske i några månader. Under tiden hade jag löpande kontakt med min chef som var införstådd med situationen.

Kunskap om ätstörningar på jobbet

Väl tillbaka på jobbet slogs Erik Bergqvist av flera saker. Stödet från kollegor var stort, men okunskapen om sjukdomen utbredd. Framför allt kring hur dödlig anorexia nervosa faktiskt är. Omkring en av tio dör av de medicinska följderna.

– Många ser det som en vald livsstil, att det bara är att börja äta så blir man frisk. Ingen skulle säga till en cancersjuk patient att skärpa sig. Men det är lite så man ser på ätstörningar.

Han påpekar också att mycket i sjukdomsbilden handlar om prestation och kontroll. Att upptäcka en person med ätstörningar på samma sätt som till exempel en beroendesjukdom som alkoholism är svårt, eftersom den som är drabbad ofta sköter skola eller sitt jobb prickfritt.

– Jag tycker att arbetsplatser och framför allt chefer och ledare borde utbildas inom ätstörningsproblematik för att fånga upp tecken på ohälsa. Vi måste också våga prata om riskbeteenden, vilket är svårt för det är ju tabu att kommentera någon annans kropp.

Vägen till återhämtning är ofta lång och kantad av olika nivåer av självinsikt. I början ses personer som vill hjälpa ofta som hotfulla, med syfte att förstöra ens mål att gå ner i vikt.

För Erik Bergqvists dotter kom tillfrisknandet steg för steg. För att återigen använda Sagan om ringen-metaforen så förlorade ringen gradvis sin attraktionskraft. Med det sagt så fortsätter kampen om att fortsätta må bra.

– Du friskförklaras när du skrivs ut från ätstörningsenheten, men det är ett fortsatt arbete för att inte hamna där igen. Det är klart att jag oroas, för det här är en sjukdom och ingenting den drabbade väljer själv.

Arbetsplatsen ett skyddsnät

För Erik Bergqvist har jobbet aldrig varit hela hans identitet. Livet har alltid gått före, vilket blev extra tydligt när hans dotter insjuknade. Men efter erfarenheten har han blivit än mer värderingsstyrd. Han vill göra saker som betyder något och som har mening. I dag jobbar han för sig själv, tillsammans med två tidigare kollegor.

– Jag tror att arbetsplatsen kan vara ett skyddsnät. I mitt fall var det orsaken till att jag tog mig igenom en av de jobbigaste perioderna i mitt liv.

Även för hans chef Jean Hedayat har saker blivit tydligare.

– En lärdom är att om vi tror på anställda så ger de tillbaka. I slutet av dagen är vi bara människor och jag vill hellre bli ihågkommen som en chef som bryr sig om sina medarbetare än en som landar stora affärer, säger han.

ANOREXIA NERVOSA

  • Anorexia innebär självsvält. Kroppsuppfattningen är ofta förvrängd.
  • Sjukdomen innebär en omfattande viktminskning och undernäring.
  • Andra vanliga inslag är tvångsmässig motion och en stor skräck för att gå upp i vikt.
  • Cirka 190 000 personer är diagnostiserade med en ätstörning på klinisk nivå, enligt en rapport från Socialstyrelsen.