Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Här blev chefslöshet ett arbetsmiljöproblem

Annika Tell är hotelldirektören som avskaffade sitt eget jobb – men sedan tog tillbaka det, fast i en annan form. Under en handfull år hade Freys hotell med runt 20 anställda ingen chef. Men chefslösheten skapade stress hos de anställda och försöket avbröts.
Niklas Hallstedt Publicerad
Janerik Henriksson/TT
På Freys Hotell i centrala Stockholm hade man tidigare en helt chefslös organisation. Janerik Henriksson/TT

Det var i slutet av 1990-talet som Annika Tell, inspirerad av den brasilianske företagaren Ricardo Semlers idéer, inledde försöket med att låta personalen ta över. Åren i chefslöst tillstånd blev omskrivna. Många intresserade sig för försöket. Freys hotell blev en inspiratör.

– Jag var ute och föreläste på många ställen. Det var vanligt att verksamheter ville ta delar av det vi gjorde, på ett sjukhus tog de till exempel över idén om att låta de anställda göra sina egna scheman.

Som anställd visste man aldrig när man var klar med en uppgift.

På många sätt fungerade det bra. Man arbetade i grupper, gick utbildningar i feedback och alla anställda satt med i ledningsgruppen. Men det fanns detaljer som skavde.

– Jag gick en utbildning till stresskonsult, och såg att det fanns en hel del stress och ilska i organisationen. Som anställd visste man aldrig när man var klar med en uppgift, det skapade en viss osäkerhet, säger Annika Tell.

– Det var inte okej, det kände vi allihop. Som anställd behövde man någon att gå till, ungefär som till en mamma.

Jag är så himla glad att vi jobbar vidare med det!

En person som redan fanns i verksamheten fick ta på sig den rollen. Det var början till slutet för det chefslösa tillståndet, och starten för den organisation som finns i dag med fyra chefer på olika nivåer.

– Det är inte som det var förr. Nu har vi en chef som säger till när man är klar med en uppgift, vi har en chef som ordnar ersättare om någon är sjuk… Allt som inte fungerar tas om hand, säger Annika Tell som ändå inte ångrar de chefslösa åren – de var nödvändiga för att nå fram till det som finns och fungerar i dag, anser hon.

– Det är ett helt annat medbestämmande hos oss än hos andra. Jag vet ju att det är där ute, hos de anställda, som kunskapen finns. Jag är så himla glad över att vi jobbar vidare med det.

Medarbetarna har de bästa idéerna

Enligt Annika Tell är hotellverksamheten blomstrande, och anledningen hittar hon just i arbetssättet.

– Vi går hur bra som helst därför att vi har så roligt tillsammans. Medarbetarna har de bästa idéerna, i vår organisation får människor växa. Det gör att affärerna också växer.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

”I klacken är vi alla lika”

Han har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Daniel Liljegren älskar gemenskapen i klacken – trots att matchen mest ger honom ångest.
Carolina Högling Publicerad 5 september 2025, kl 06:01
Daniel Liljegren har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Läs om hans passion för klacken, gemenskapen och fotbollsångesten.
Daniel Liljegren går på alla matcher tillsammans med sin fru Sofi och står i klacken på både fotboll och hockey. Foto: Carolina Byrmo

Varifrån kommer djurgårdsintresset?

– Min pappa är inbiten AIK:are och jag tror att det kommer därifrån: eftersom han höll på AIK kunde inte jag göra det. När jag väl hade börjat kolla på Djurgården gick det inte att byta.

Varför står du i klacken?

– Det är där man står. Sport tittar man på stående. Man sjunger och bidrar. Att sitta ned är inte jättekul.

För den som inte är så fotbollsintresserad – vad är grejen?

– Det är bara en livslång kärlek – i med- och motgång. Spelare och tränare byts ut, men kärleken till klubben består. Jag kan inte förklara det. Det är Djurgården som är själen.

Daniel Liljegren
Foto: Carolina Byrmo

Är det alltid roligt att kolla på Djurgården?

– Att kolla på fotboll är nästan aldrig roligt. Det är väldigt ångestladdat. Det är först när vi leder med 5–0 och det är tio minuter kvar, då är det roligt. Annars är det mest jobbigt. Hur ska det gå? Varför är vi så dåliga? Varför är vi så bra? Kommer det vända snart? Man lider sig igenom det.

Vad är det som får dig att fortsätta gå på matcher när det är så ångestladdat?

– Det är viktigt på riktigt hur det går för det här fotbollslaget, så man behöver fortsätta titta. Det är kanske lite av ett självskadebeteende. Det är också ett sätt att stänga av sådant som man går och grubblar på: arbete, problem med familj och omvärlden. Klacken är en plats där alla är lika, ingen är mer viktig än någon annan. Det finns inga chefer eller medarbetare på en läktare, alla är bara där och bidrar med sitt.

Har ditt supporterskap påverkat dig som chef?

– Både ja och nej. Det finns en oerhörd rivalitet mellan Stockholmsklubbarna. Samtidigt ska vår arbetsplats vara inkluderande och trygg och jag som chef kan inte håna mina medarbetares lag på samma sätt som jag tillåter dem att håna mitt. Den biten får jag tona ned ganska mycket.

– Mitt chefskap påverkar mig när jag är på läktaren. Som chef handlar det mycket om att sätta standarden och föregå med gott exempel. Jag är bland de äldre på läktaren och då får man ibland förklara för folk att vissa beteenden och uttryck inte är okej. I och med att jag har varit chef i många år är det en naturlig del av mig.

Hade du kunnat anställa en AIK:are?

– Absolut. Det är 100 procent meritbaserat. Men jag brukar fråga slutkandidaterna vilket lag de håller på. Bara för att det är lite roligt. 

Daniel Liljegren

Gör: Affärschef för underhåll på Strukton Rail, en järnvägsentreprenör som bygger och underhåller spårsystem.

Ålder: 48.

Bor: Stockholm.

Familj: Fru, två barn och hund.

Bästa djurgårdsminne: Apoel (cypriotisk fotbollsklubb) hemma 2022. Helt fantastisk match. Stämningen var elektrisk på hela arenan. Det var fullsatt och alla stod upp.