Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Åldersdiskriminering avseende beskattning

Det är glädjande att vår tidning "Kollega" nr 1 2009 genom en debattartikel av Urban Olsson tagit upp frågan om den mest omfattande åldersdiskriminering som förekommit inom svensk skattelagstiftning i modern tid.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Hittills har grundtesen inom landet varit lika skatt för lika inkomst. Men inte i Alliansens Sverige sedan ett par år tillbaka. För varje hundralapp vi får i pension betalar vi pensionärer fem kronor mer än om vid motsvarande inkomst av arbete. Trots att pension är uppskjuten lön. Världsbanken har gjort en jämförelse mellan 53 länder som visar att det inte finns något annat land än Sverige där pensionärer betalar mera skatt än löntagare. En undersökning som Synovate gjort på uppdrag av PRO visar att 96 % av svenska folket 25-64 år tycker att pensionärerna ska betala lika eller lägre skatt än löntagarna.

Samtliga de större pensionärsorganisationerna har protesterat - även de Alliansen närstående. Regeringen lyssnar inte. Som bekant ökade diskrimineringen ytterligare från 1 januari 2009. 

Urban Olsson skriver "Öppet brev" till Unionens 55 000 pensionärsmedlemmar. Bra att diskrimineringen uppmärksammas även inom Unionen. Men - ska Unionen även i framtiden ha kvar huvuddelen av dessa medlemmar - och gärna fler - fordras ett klart ställningstagande från förbundets högsta ledning, att man tar avstånd från all diskriminering med anledning av ålder. Detta måste vara lätt och ganska logiskt i relation till förbundspolitiken i övrigt. Ställningstagandet ska även redovisas till våra pensionärsföreningar.

Runo Carlsson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson