Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Det värsta sveket och brottet - alla kategorier.

Jordens befolkning är i dag ca 6 miljarder 800 miljoner. Av dessa är drygt hälften kvinnor. En stor del - troligen mer än 500 miljoner - lever under förhållanden som helt strider mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Ingen annan grupp på vår jord är som grupp så utsatt för våld, diskriminering, orättvisor, död på grund av mord och övergrepp.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Och det är männen som står för allt detta. Samtidigt vet vi att det är männen som har makten i världen i så gott som alla stater men även i organisationer som FN, EU etc.  

Dagligen hör vi om dessa övergrepp.  Nyligen fick vi i media veta att en religiös muslimsk ledare hade ett "äktenskapsliknande" förhållande med en 12-årig flicka. Han tänkte nu även "gifta" sig med en nio- och en sju - årig flicka. I Somalia stenades en trettonårig flicka för påstått "äktenskapsbrott". I Indien (som nämns allför sällan när det gäller övergrepp mot kvinnor) bränns tusentals kvinnor av sina män för att de senare vill "gifta" om sig och därmed få en bättre "hemgift". Det våld kvinnor i hela världen utsätts för dagligen  har minst omfattningen som ett större krig.
 

Men även här i Sverige där vi påstår oss värna jämlikhet och kvinnors rättigheter utsätts dessa för våld i en omfattning som inte kan vara förenligt med en stat som vill kalla sig civiliserad.  I stället för att geografiskt omplacera män som ständigt våldför sig på kvinnor, måste kvinnorna flytta och leva under hemlig identitet. Vi vet också att många av våra invandrare kommer från länder där våld, omskärelse, stening, tvångsgifte (oftast minderåriga) ingår i kulturmönstret och religionen. Här i sverige har vi också friskolor på religiös grund där flickorna  särbehandlas och inte får ett jämställt förhållande till män och pojkar men även till våra svenska flickor.

När man i media ser vad utrikeministrarna på sina konferenser sysslar med, så är det oftast petitesser i förhållande till vad kvinnor är utsatta för. Vår egen utrikesminister agerar inte alls i dessa frågor utan försöker ständigt göra politik av småsaker som inte alls har samma tyngd som "kvinnofrågorna".  Varför inte utse en biträdande generalsekreterare i FN som får i uppgift att i Generalförsamlingen "åtala" de stater som fortfarande inte ger kvinnorna samma rättigheter som män. 

I Sverige är skenheligheten så stor att om man kopplar ihop kvinnovåld- och förnedring med religioner, kulturer, stater blir man genast kalld rasist. Inom parentes var det vad Barnombudsmannen svarade när hon kritiserades för att inte hävda våra invandrarflickors rättigheter. Skall kvinnors situation kunna förbättras får vi aldrig tveka att påtala kränkningarna och våldet mot kvinnor - varifrån de eller det än kommer.

Samma rättigheter för kvinnor som för män borde vara en självklarhet ur human och civiliserad synpunkt. Detta skulle med all säkerhet också leda till en bättre och fredligare värld. Men en förutsättning är att Du och jag och vi alla inte skräms utan varhelst vi ser och hör om våld skall vi påtala det och nämna gärningsmännen och de eventuella organisationer de tillhör. De må vara religiösa, profana etc.
Olle Ljungbeck

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson