Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Anställningsavtal inte alltid värt något

Vill ni höra om en mycket märklig och skrämmande upplevelse som jag var med om för snart ett år sedan?
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

För ett år sedan slutade jag min anställning på Scania, efter nio års anställningstid. Den 3 september skulle jag ha börjat ett nytt jobb som produktsäljare på ett företag, Ansaldo, men så blev det aldrig pga VD:n på företaget.

Den 31/8 på eftermiddagen får jag ett telefonsamtal från produktchefen som meddelar att VD vill riva anställningsavtalet och sa vidare att personalchefen har fått i uppdrag att få till en överenskommelse med mig. Detta berodde på att VD tyckte att jag fått ett för generöst avtal, i det ingick en förmånsbil vilket inte han ville acceptera. Jag var fullständigt chockad efter telefonsamtalet. Det här hände på min sista arbetsdag på Scania, efter avtackning med kollegor och chefer. Det var fruktansvärt.  

Jag ska försöka göra en lång historia kort. Jag skrev på anställningsavtalet med det nya företaget, Ansaldo, den 30 maj 2007 och därefter lämnade jag in min uppsägningsansökan till Scania (tre månaders uppsägningstid). I det nya anställningsavtalet ingick att jag skulle ha tjänstebil, sk förmånsbil. Jag fick intsruktioner av produktchefen hur man skulle gå till väga med beställningen av bilen. Detta var i början av juni.

I juni 07 byter företaget VD, och in kommer en fransman från systerföretaget i Frankrike. Jag och den här nye VD.n har aldrig träffats. I juli, på min semester, hade jag ett möte med produktchefen där vi planerade min start. Då nämner han för mig att bilen inte är beställd pga att den "hamnat mellan stolarna" men allt skulle ordna sig. Den 23/8, drygt en veckan innan min anställning skulle börja, så var jag på introduktion en heldag (på min semester). Jag fick då veta att bilen fortfarande inte var beställd.

Så sent som den 30/8 skickar produktchefen ett mail till mig och skriver, "Conny, Jag har precis fått reda på att vår nye VD just nu genomför en översyn av bl a instruktionen för förmånsbilar. Innan denna är klar vill han uppenbarligen inte göra några beställningar. Jag hoppas dock att problemet löser sig under dagen, för annars vet jag ärligt talat inte vad som är på gång. Jag vill absolut inte att du skall bli uppstressad av detta besked, men ärligheten kräver att jag meddelar vad jag vet (även om det förhoppningsvis inte innebär någon förändring). MVH Lucas".

Jag svarade att det här hade jag inte väntat mig, men förutsätter att det finns en bil tillgänglig på måndag (enligt avtalet). De hade översatt mitt svar åt VD:n, han gick i taget enligt personalchefen och sa att jag hade en dålig attityd. Jag och den här VD  har aldrig träffats eller pratat med varandra. Han vet inte vem jag är eller vad jag är för person. Och den 31/8 kom kallduschen, blåsningen eller vad man ska kalla det - hade inget jobb att gå till på måndag 3/9.

Jag fick aldrig något alternativ att ta ställning till. Man kan undra om bilen verkligen var orsaken till det här. Kan nämna att jag kontaktade facket men jag upplevde inte att jag fick något stort stöd. Det slutade med att jag, efter ett möte med företagets personalchef, fick ett avgångsvederlag motsvarande 4 månadslöner.

Har berättat det här för många arbetsgivare och rekryterare och ingen har någonsin hört talas om något liknande. Rekryteraren som var med i den här anställningsprocessen kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt. Han sa "det förefaller helt osannolikt, har under mina 20 år som rekryterare inte upplevt detta förr".

Så här kan det gå till i "trygga" Sverige. Ett anställningsavtal är inte värt så mycket.
Conny Eriksson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson