Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Samordna kollektivtrafikeni Mälardalsregionen"

Förseningar och uteblivna tåg kostar samhället stora summor i förlorad produktivitet. Det behövs ett samordnat system för kollektivtrafik över länsgränserna i Mälardalen. Det skriver fem av Unionens regionsordföranden samt chefsekonom Gösta Karlsson i en debattartikel.
Kollega Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Bra jobb med goda villkor är viktigt för Unionens medlemmar. En hållbar politik för en positiv utveckling i Mälardalen måste prioriteras, som satsningar och investeringar i regionens infrastruktur. Här arbetar 1,6 miljoner människor som behöver väl fungerande kommunikationer för att ta sig till sina jobb.

Dagligen sker cirka 160 000 pendlingsresor över länsgränserna inom Mälardalen, en betydligt högre nivå än genomsnittet för hela Sverige.

Unionen anser därför är det viktigt att ta ett samlat grepp för kollektiva resor i denna region.

Mälardalen är Sveriges nav när det kommer till transporter och kollektivtrafik. Hela landet är beroende av att infrastrukturen fungerar här, annars avstannar allt. Det är således av betydande vikt att pendlingen till och från arbetet i Mälardalen fungerar smärtfritt. Vi vill särskilt lyfta följande:

  • Det ska vara enkelt och prisvärt att pendla över länsgränserna.
  • Det ska kunna gå att fullt ut lita på tidtabeller och att anslutningar fungerar.

Detta ställer stora krav på kommunikationernas tillgänglighet och tillförlitlighet. Den praktiska kapaciteten på ett pendeltåg är 850 passagerare. Om det antas, lågt räknat, att produktionen per passagerare vid sin arbetsplats är värd minst 500 kronor per timme - då blir samhällets kostnad i form av produktionsbortfall 70 000 kronor eller mer, för en försening på tio minuter för ett enskilt pendeltåg. Vi vet samtidigt att stopp i tågtrafiken tenderar att drabba brett. Produktionsbortfallet blir därigenom ofta betydande.

Man måste på ett enkelt sätt kunna pendla mellan bostad och arbete i Mälardalsregionen. Unionen menar att det krävs en förbättrad samordning mellan läns-, lokal- och rikstrafik. Detta är nödvändigt både för den enskilde individen men också för företagen och tillväxten. Både i regionen och i landet. Unionen efterlyser en långsiktig och tydlig politik för kommunikationerna i Mälardalen. 

Unionen har tagit fram ett näringspolitiskt program "Mälardalen, tillväxten och dess förutsättningar" som innefattar områden som infrastruktur och kommunikationer, bostäder, näringslivsutveckling och kompetens för framtiden.

En viktig slutsats är att det är nödvändigt att få fram ett samordnat system för kollektiva resor över länsgränserna i Mälardalen. Unionen kommer att ta initiativ till och kontakt med beslutsfattare för att utveckla vår syn på förutsättningarna för tillväxt i denna region. Bland annat bör ett Mälardalskort, ett resebevis över länsgränserna, snarast bli verklighet.

Hans Fryklund, ordförande Unionen Stockholm

Åsa Liljedahl, ordförande Unionen Uppland

Kristina J:son Karlsson, ordförande Unionen Bergslagen

Patrick Sjöholm, ordförande Unionen Östra Sörmland/Gotland

Helena Åsell, ordförande Unionen Mälardalen

Gösta Karlsson, chefsekonom Unionen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam