Mobiltelefonen var årets julklapp 1994. En mobil har sannolikt ända sedan dess varit den vanligaste prylen i toppen på svenskarnas önskelistor. I konkurrens med hundar och snälla barn. I år kommer det att ligga en halv miljon mobiler under svenska julgranar, de flesta av dem så kallade smartphones. Men vad betyder det? Är vi så många som behöver eller vill ha en ny mobil? Är en ny mobil - eller en ny soffa, tv, kaffemugg eller vad som helst - det vi skulle välja att tillföra våra liv om vi verkligen kunde välja fritt?
En genomsnittlig svensk har redan soffa, tv och en flock kaffemuggar. En genomsnittlig svensk har ett par gamla mobiler liggande i en låda bland andra arkeologiska lämningar; kassettband, bibliotekskort och en fast telefon. Sådant som vi sparar utifall att. En genomsnittlig svensk har också mer än ett mobilabonnemang. Det är sällan något vi valt medvetet, det bara blir så när en mobil går förlorad innan bindningstiden på abonnemanget har gått ut. Vi glömmer den på biltaket eller kör den i tvättmaskinen. Eller - vanligare - vi tröttnar helt enkelt på den när vårt begär väcks efter en ny design, nya funktioner och nya appar. Det som alla andra har.
Konsumtionsprodukter rymmer alltid dilemman. Smartphonen effektiviserar, förenklar och befriar - men den gör också det motsatta. Vi blir effektiva när vi kan jobba eller fixa privata ärenden i väntan på bussen, men kreativiteten i friflygande tankar eller spontana möten går förlorad. Livet förenklas när vi kan kolla upp alla tveksamheter med bara ett samtal, ett sms eller en googling, men hjärnan överhettas när vi svarar på mejl, pratar och slösurfar samtidigt som vi ser på tv, umgås och äter middag. Och vi blir fria när vi tack vare mobilen kan följa spontana infall, men vi blir samtidigt ofria när vi gör oss tillgängliga dygnet runt och ibland till och med visar upp oss själva som blå punkter på en karta i telefonens positioneringsprogram.
På motsvarande sätt är det med andra prylar. Den nya soffan är skön men fullsprejad med giftiga flamskyddsmedel. Den platta tv:n är diskret men många av funktionerna omöjliga att begripa sig på. De nya kopparna är snygga men tillverkade under vidriga förhållanden. Få saker berikar våra liv så mycket som vi tror när vi skaffar dem. Därför skulle vi kunna låta bli.
Och det gör fler och fler. Sunkiga begagnade kläder har blivit coolt second hand som har blivit fina gatans vintage. Många väljer loppis framför Ikea. Tiden är över när en stadsjeep och en skrikande mobil signalerade framgång och lycka, numera är skrytbilarna små och snåla och allt fler människor har telefonerna konstant på tyst läge.
Jag vill inte moralisera, jag vill hålla mig till fakta. Och det är alltså ett faktum att många prylar vi köper trasslar till livet. Det är också ett faktum att jorden inte håller för en konsumtion på vår nivå i allt fler länder. Och det är ett faktum att det enda som egentligen betyder något - att allt levande mår så bra som möjligt - inte gynnas av att utveckling likställs med konsumtions- och tillväxtökningar. Som forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har visat i boken Jämlikhetsanden så måste demokrati, jämställdhet och miljökonsekvenser räknas med. Det är inte moral, det är logik.
Och vem är det som moraliserar när näringslivet i alla sina kanaler pumpar oss fulla med budskapet köp, köp, köp? Julhandeln väntas slå rekord i år igen, trots skuldkris, och det framställs som om det vore en glad nyhet. En god konsument är en god människa, det är den moral som påbjuds. Och inte bara från näringslivet utan också från politiker som vill hålla tillväxtens hjul i snurr, för välståndets och välfärdens skull.
Den konsumistiska moralen klarar vi oss utan. Materialismen däremot behöver vi. Jag är materialist, jag tror på prylars värde. Det känner jag när jag dricker kaffe ur kopparna jag hade i ryggsäcken när jag liftade hem från Grekland för 25 år sedan. Men jag känner det faktiskt också när jag sätter mig i vår alldeles nya soffa framför den lika nya platt-tv:n. Under ett år levde vi utan tv och med en gammal ranglig barnsäng i stället för soffa. Det var den karantän som krävdes för att jag skulle känna att jo, en soft tv-hörna behöver vi nog trots allt.
Valfrihet kan vara att vägra eller åtminstone vänta. Att tills vidare avstå från kaffekoppar, soffa, tv och uppdaterade appar och smartphones. Någon gång, någon annan jul, kan en ny mobil fylla ett behov. Men till dess kan vi lika gärna plocka upp en av de gamla mobilerna ur lådan och måla om den. Med ett schyst nagellack slår den hela tjocka släkten runt granen med häpnad.
