För något år sedan var jag med på en träff för journalister som jobbar inom facket. Det inleddes med en liten rundpresentation, där alla fick redogöra för de problem de hade att tampas med som fackförbundsjournalister. Flertalet hade samma erfarenheter - ledningar som lägger sig i och försöker styra innehållet, ständiga åtstramningar i budgeten, återkommande ifrågasättande av tidningens självständighet och styvmoderlig behandling jämfört med andra avdelningar eller tidningar.

Sist kom turen till ett par colombianska journalister som gästade Sverige.

Under deras redogörelse över sin arbetssituation sjönk vi en efter en, röda om öronen, djupare ner i våra stolar och de flesta av oss önskade nog att vi hade hållit igen när vi beskrev våra egna futtiga i-landsproblem. Vi får åtminstone betalt för det vi gör och även om arbetsgivare ibland blir sura, försöker de aldrig ta livet av oss.

Jag borde ha vetat bättre, jag som varit i Guatemala och träffat fackligt aktiva som menar att orsaken till så få går med i facket där är att det kostar för mycket.

Jo, det kände jag till, inflikade jag. Så är fallet även i Sverige. När avgifterna till a-kassan ökat och man inte längre kan dra av medlemsavgiften, resonerar många anställda att de inte längre har råd att gå med.

Den guatemalanske fackledaren såg konfunderad ut när han förklarade att han inte talade om pengar. För även om fackavgiften svider mer när den spottstyver man tjänar knappt räcker till att hålla svälten från dörren, är det rädslan för att bli sparkad, svartlistad, hotad, trakasserad, kidnappad eller till och med mördad som hindrar folk i Guatemala att engagera sig fackligt.

Ändå finns det modiga och dödsföraktande som tycker att facket är värt risken.

- Arbetsgivarna och myndigheterna anklagar alla som protesterar mot arbetsförhållanden för att vara terrorister, berättade den modige guatemalesen.

Tio personer fick betala den högsta kostnaden för fackligt engagemang i Guatemala under förra året. Totalt mördades 90 människor för sitt fackarbete, varav hälften bodde i Colombia. Det är något färre än året dessförinnan då 101 fackliga mördades, men det är ändå en helt ofattbar - och helt oacceptabel - siffra.

För de guatemalanska och de colombianska fackaktiva är det förmodligen lika ofattbart och oacceptabelt att vi i Sverige, med våra löner, vår frihet och våra lagar som skyddar fackligt aktiva, ändå har problem med att få anställda att gå med i facket. Vi riskerar inte livet, normalt inte ens jobbet, för att försvara våra rättigheter.

Fastän hoten mot våra rättigheter kan framstå som ytterst triviala och futtiga om man jämför med andra länder, så måste de ändå försvaras. Det är naivt att tro att vi lojt kan luta oss tillbaka och inbilla oss att vi utan ansträngning ska få behålla de förnämliga villkor och rättigheter fackligt aktiva före oss kämpat sig till. Arbetsgivarna ger ingenting gratis, oavsett om man bor i Bogotá eller Säffle.