Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Bolagens "utdelningsskräll" går ut över jobben

Kortsiktiga vinstintressen drabbar både investeringarna och satsningarna på jobb och kompetensutveckling, hävdar chefsekonom Daniel Lind. Han riktar skarp kritik mot regeringens och företagens brist på långsiktighet.
Daniel Lind Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I spåren av finanskrisen krympte världsekonomin med 0,6 procent 2009. Det framgår av Unionens första egna prognos över svensk ekonomi. Det var en historiskt låg BNP-tillväxt. Det positiva är dock att världsekonomin har återhämtat sig snabbare än väntat efter den finansiella härdsmältan som inleddes när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs i september 2008.

En viktig förklaring till den snabba återhämtningen är att stora delar av Asien och Sydamerika inte drabbades särskilt hårt av krisen och att dessa länder därmed har bidragit till att västvärldens export har ökat i en takt som få förutsåg för något år sedan. För Sveriges del har detta inneburit att exporten växte med hela 11 procent under 2010.

Tack vare ett gynnsamt statsfinansiellt läge vid ingången till krisen, framgångsrika åtgärder för att stabilisera banksystemet och av riksbanken sänkta räntor har även den inhemska svenska ekonomin kommit förvånansvärt lindrigt undan. Tillsammans bidrog detta till att BNP-tillväxten var 5,5 procent förra året. Unionens prognos indikerar att tillväxten i år kommer att uppgå till 4,1 procent och till 2,9 procent nästa år.

Det är en nedväxling från förra året, men fortfarande en fortsatt positiv utveckling. Arbetslösheten kommer att minska ytterligare, om än inte tillräckligt. Investeringarna är på väg att ta fart och börsföretagens vinster är redan tillbaka på de nivåer som förelåg före finanskrisen. Dessa positiva framtidsutsikter kan dock inte dölja det faktum att svensk ekonomi precis har lämnat bakom sig den värsta perioden i modern tid och att den globala återhämtningen fortfarande hotas av ett antal risker, till exempel stigande oljepriser, hög inflation, skuldsatta länder i Västeuropa och en amerikansk ekonomi med stora problem.

Unionens medlemmar har tagit ett stort ansvar i spåren av finanskrisen. Många har förlorat sina jobb, andra har pressats hårdare när personalen har minskat. Lokala uppgörelser om "krisavtal" har förhandlats fram i en del företag och lönerevisioner har skjutits fram, inte sällan utan retroaktivitet. Sist men inte minst tog Unionen ett stort ansvar för att avtalsrörelsen 2010 landade på en central löneökningstakt som var anpassad till det prekära läget. Vi får inte glömma bort att banksystemet, med finansministerns ord, var mycket, mycket nära ett totalt sammanbrott i efterdyningarna av den vidlyftiga utlåningen i Baltikum. Vi får heller inte glömma bort att det statliga Konjunkturinstitutet bedömde att arbetslösheten skulle ligga kring tolv procent.

Nu pekar kurvorna åt rätt håll och löneutrymmet växer. Våra medlemmar ska självklart ha sin rättmätiga del av de växande värden som de skapar i företagen. Vårt uppdrag är att i höstens avtalsrörelse förhandla fram ett lönemärke som hittar rätt balans mellan höjda löner, ökad sysselsättning och förbättrad konkurrenskraft. Vårt ansvar är att vara långsiktiga - att säkerställa en positiv utveckling på arbetsmarknaden under flera år framöver.

Regeringens politik saknar i flera avseenden den önskvärda långsiktigheten. Den vägledande idén har under senare år varit att genom försämrad ersättning vid arbetslöshet och differentierade avgifter till a-kassan sänka fackens lönekrav och att trycka ned den lägsta lön de arbetslösa är villiga att arbeta för. Jag tror inte att fattiggörande av arbetslösa eller ett avgiftssystem som vill styra fackens lönekrav nedåt är vägen framåt för Sverige.

Nu ser vi att alltfler företag i alltfler branscher har svårt att rekrytera personal - trots att arbetslösheten fortfarande är hög. Arbetsmarknadsutbildningarna ligger på rekordlåga nivåer och vägen tillbaka via komvux har beskurits. Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas består mest av förvaring och ökar inte den arbetslöses möjligheter att hitta nytt jobb.

 Långtidsarbetslösheten är rekordhög och Arbetsförmedlingen bedömer att hälften av deras inskrivna tillhör en utsatt grupp på arbetsmarknaden. Fler än 100?000 individer mellan 20-29 år saknar fullständiga gymnasiebetyg. Det är regeringens ansvar att åtgärda detta. Om så inte sker kommer sysselsättningen att bli lägre och arbetslösheten högre än vad den annars hade kunnat vara och inflationsdrivande flaskhalsar kommer att tvinga riksbanken att höja räntan snabbare.

Den här matchningsproblematiken har företagen påvisat under en längre tid. Det är positivt. Vad som inte är lika positivt är tendensen till snabbt stigande rörliga ersättningar till ledande personer i företagen och att aktieutdelningarna ökar oroväckande snabbt. I det senare fallet har börsbolagen överträffat marknadens redan höga förväntningar.

Dagens Industri pratar om en "Utdelningsskräll" och säger att storbolagen delar ut 31 procent mer än i fjol. Självklart ska företagen dela ut delar av sin vinst, men alltför ofta drabbar kortsiktigheten investeringarna i ökad produktionskapacitet, fler jobb och mer kompetensutveckling. Det borde vara företagens ansvar att agera långsiktigt och att värna allmänintresset framför kortsiktig pekuniär vinning för egen del.            

Ståndpunkter:

  • Kurvorna pekar åt rätt håll och löneutrymmet växer.
  • Ett fattiggörande av arbetslösa eller ett avgiftssystem som vill styra fackens lönekrav nedåt är ingen väg framåt för Sverige.
  • Långtidsarbetslösheten är rekordhög. Fler än hundratusen unga saknar fullständiga gymnasiebetyg och det är regeringens ansvar att åtgärda det.
  • De rörliga ersättningarna till företagsledningarna och aktieutdelningarna ökar oroväckande snabbt.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare