Att vara multitaskig mot barn i en viss ålder är dock inte särskilt svårt. Från att ha varit idolen i deras liv blir man som över en natt persona non grata, paria som helst ska hålla sig borta från gator och torg och framför allt skolor. Det är på många sätt sorgligt att detroniseras från posten som väldens bästa och vackraste mor, men det finns ingen anledning att deppa ihop. Det du förlorar i bekräftelse kan du vinna i vetskapen att du äntligen fått ett effektivt vapen mot trilskande barn.
Trots alla intentioner om att vara en god och pedagogisk förälder skulle åtminstone inte jag klarat mig genom småbarnsåren med förståndet i behåll, utan en smula skrämseltaktik. Medan det ena barnet bävade för att vi skulle mejla tomten, kunde det andra barnet ibland fås att samarbeta genom att ett visst källarmonster fördes på tal.
Men på trean bet ingenting. Lock, pock, hot - nada. Vi fick tipset av förskolepersonalen att ta henne naken till dagis istället för att brotta på henne kläderna och ser man på - när vi närmade oss dagiset bad hon om att få klä på sig.
Ett hopp tändes och en insikt var född. Genans kan vara ett mäktigt vapen.
Ännu lättare blev det att hantera detta halsstarriga barn när hon kom upp i pinsamhetsåldern och vi föräldrar förvandlades till det skämmigaste hon kunde tänka sig. Då räckte det plötsligt med subtila kommentarer om att man borde besöka skolan, möjligen iförd gummistövlar, för att den vanligtvis så obstinata dottern skulle komma på bättre tankar.
I riktigt kniviga situationer inbegrep det föresvävande skolbesöket även ett par strumpbyxor på huvudet.
Det kändes plötsligt lätt att vara förälder igen. Att man gått från att ha varit världens bästa till att bli världens taskigaste är sånt man får ta. Man får helt enkelt söka bekräftelse på annat håll. Till exempel på jobbet, där föräldrars otaliga erfarenheter borde värdesättas betydligt mer.
Eller så gör man som jag - välsignas med ännu ett barn. Jag är fortfarande solen i min yngsta dotters liv. Och tänk, min äldsta har faktiskt börjat kunna visa sig ute bland folk i mitt sällskap igen, utan att behöva gå fem steg bakom och se ut som om hon svalt en slemmig igel av misstag.