Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ska facken ha rätt agera godtyckligt?

Facken klarar inte av att se till företagens behov. Ofta slåss de bara för att rädda jobben åt de egna medlemmarna.
Björn Lindgren Publicerad 6 december 2010, kl 10:32
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En fråga jag ofta ställer mig är hur Sveriges alla företagare och chefer känner sig när de behöver säga upp en medarbetare. Är det med en klump i magen som de lämnar beskedet? Det är i alla fall vad jag vill tro.

Orsaken till dessa funderingar är att det inte sällan insinueras på motsatsen. Såsom när Wanja Lundby-Wedin och Mari-Ann Krantz skrev följande på Aftonbladet debatt "När Svenskt Näringsliv vill ersätta turordningsreglerna med godtycke i syfte att förhindra ungdomsarbetslöshet och sjukfrånvaro missar man målet.". Eller då Unionens Peter Hellberg debattreplik tidigare i år skriver "Nej, lösningen ligger inte i godtyckliga uppsägningar...".

Sådana uttalanden utgår säkerligen från en upplevd rädsla för att människor ska utsättas för oförrätter. Jag har stor respekt för denna rädsla men är samtidigt tveksam till om den har något berättigande. Nyligen visade en studie nämligen att det inte är fler som upplever att de blivit utsatta för godtycke i Danmark än vad det är i Sverige trots att vårt grannland inte har någon lagstiftning motsvarande LAS.

Ett argument som ofta används från fackföreningsföreträdare är att LAS inte är ett problem eftersom möjligheten till turordningsöverenskommelser gör att företagens kompetensbehov ändå tillgodoses. Detta stod bland annat att läsa i en debattartikel i GöteborgsPosten undertecknad av Per-Olof Sjöö och Tommy Andersson från fackförbundet GS.

Fackföreningsrörelsen hävdar alltså att LAS både hindrar mot godtyckliga uppsägningar och samtidigt är så pass flexibel att företagets kompetensbehov uppfylls. Om detta stämmer så är LAS optimalt utformad, det medger jag gärna.

Man frågar sig dock då varför företagare och arbetsgivare alltid pekar på att LAS ställer till problem? Om lagen inte medför några problem med att behålla rätt kompetens, är det då problem för att de vill säga upp personal godtycklig? Det torde i alla fall vara fackföreningsrörelsens slutsats för på något annat sätt går resonemanget inte ihop om det stämmer att företagen får behålla den kompetens de behöver.

En annan bild målas emellertid upp i rapporten Uppsägning med förhinder som släpptes i juni. I rapporten presenteras resultat från Svenskt Näringslivs rekryteringsenkät i vilken drygt 8 000 företag har svarat.

Det visar sig att de företag som lyckades träffa en avtalsturlista många gånger fick förhandla under långt tid. För ett av fem företag tog det mer än en månad att nå en överenskommelse. För större företag tog det generellt sätt längre tid och för företag med fler än 250 anställda var det inte mindre än 15 procent som förhandlad under minst tre månader innan en överenskommelse träffades.

Risken för tidsutdräkt till trots så är en turordningsöverenskommelse inte ett självklart utfall vid arbetsbrist. I undersökningen visar det sig nämligen att det endast är 36 procent av företagen som lyckats träffas en sådan med sin motpart.

Även här visar det sig att det finns stora skillnader beroende på hur stort företaget är eller vilken motpart företaget har. 4 av 10 företag med mellan 10 och 49 anställda lyckads träffa en turordningsöverenskommelse medan 6 av 10 företag med fler än 50 anställda träffade en sådan. Beror detta på skillnader i behov eller på att den fackliga inställningen skiljer sig åt beroende på om det är en lokal företrädare eller en central eller regional företrädare?

Det mest häpnadsväckande är dock att skillnaden mellan motparter är ännu större. Teknikföretag träffade överenskommelse i 6 av 10 fall medan skogs- och lantbruk respektive maskinentreprenörer träffade överenskommelse i endast 1 av 10 fall.

Vad gäller möjligheterna att behålla rätt kompetens visar det sig att nästan 2 av 3 företag som träffat en avtalsturlista ändå förlorar kompetens som de hade behövt ha kvar i företaget. Många nödvändiga justeringar enas således parterna om men alla företagets önskemål tillgodoses inte.

Denna undersökning är inte heller den enda i sitt slag. Under sommaren visade en annan undersökning att två av tre företag inom trä- och möbelindustrin samt skogsindustrin att avtalsturlistorna inte fungerar i praktiken.

Det är sant att företaget och det lokala facket har alla möjligheter att ta hänsyn till företagets fortsatta verksamhet vid en personalneddragning. Det är emellertid också väldigt tydligt att den fackliga bilden av att detta fungerar väl inte överensstämmer med den bild som företagen upplever.

Detta leder till en ganska kontroversiell slutsats. Företagen är helt i händerna på det lokala facket och att dess företrädare förstår och prioriterar företagets behov. Så är emellertid inte alltid fallet. Inte sällan förfäktar upprörda företagare att facket slogs med näbbar och klor för att rädda jobbet för de egna medlemmarna istället för att se vad som var bäst för verksamheten.

Det finns därför en ironisk paradox i fackföreningsrörelsens argumentation. För att inte de anställda ska riskera att utsättas för godtycke förespråkas en lag som ger fackföreningarnas företrädare rätt att agera godtyckligt. Eller annorlunda uttryckt: arbetsgivarens godtycke är oacceptabelt men om facket agerar godtyckligt så är det i sin ordning.

Detta är med all tydlighet ett ansvar som de inte klarar av. Det är därför på tiden att fackföreningsrörelsen förklarar varför de kan stå bakom dagens lagstiftning.

   

Debatt

Debatt: AI kan ge oss bättre arbetsmiljö

AI kan lätta den administrativa bördan och frigöra tid. Det kommer att leda till friskare arbetsplatser, skriver Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig.

Publicerad 14 maj 2024, kl 06:00
AI med ettor och nollor
AI-tekniken är en underutnyttjad tillgång för att skapa bättre arbetsmiljö, säger Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hela Sverige tycks vara på väg in i väggen: stressrelaterad psykisk ohälsa och depression är nu den diagnos som kostar samhället mest i sjukpenning varje år, enligt Försäkringskassan. 

Den senaste tiden har vi hört om företag som inför den ena kreativa friskvårdslösningen efter den andra för att få bukt med de skenande ohälsotalen. Friskvård är viktigt, men meditation i lunchrummet eller höjt friskvårdsbidrag kommer inte att lösa grundproblemen: stress, orimlig arbetsbelastning, bristande ledarskap och chefer som fullkomligt drunknar i administration. 

Istället menar vi, borde fler rikta blicken åt ett annat håll, nämligen mot AI-tekniken. AI-baserad teknik har en enorm potential att lätta den administrativa bördan, frigöra tid, höja kvaliteten på ledarskapet och på så sätt hjälpa oss att skapa både friskare och effektivare arbetsplatser. 

Tekniken är här, redo att användas

Det handlar inte om att ersätta människor med digitala verktyg. Men tänk om vi kunde kombinera medarbetarnas kunskaper och erfarenheter med AI-baserad teknik för att få ut så mycket som möjligt av varje person, utan att de behövde betala med sin hälsa. 

Nu kommer fler och fler AI-baserade verktyg som effektiviserar arbetsuppgifter som tidsplanering, rapportering och dokumentation. De är ofta både kostnadseffektiva och lätta att använda. Tekniken är här, redo att användas. Problemet är att alldeles för få organisationer vet hur de ska dra nytta av verktygen för att förbättra företagshälsan. 

en undersökning från PwC  uppger exempelvis bara 18 procent av svenska företagsledare att de har implementerat generativ AI det senaste året, jämfört med det globala snittet på 32 procent. 

Det behöver inte vara komplicerat att komma igång

Vår erfarenhet är att många chefer tror att de måste göra om affärsplanen eller anlita särskilda “AI-chefer” för att kunna jobba systematiskt utifrån ett hälsoperspektiv. Vi har förståelse för att AI kan kännas stort, läskigt och svårt att greppa, men det behöver inte vara komplicerat att komma igång. 

Tekniken som utvecklas i dag byggs inte för techspecialister utan för administratörer. Snarare än att leta utanför organisationen handlar det om att blicka inåt och börja i frågan: vilka uppgifter tar tid och fokus från vårt kärnuppdrag? Var kan vi frigöra tid så att människor kan göra mer av det de är anställda för, och få en bättre balans i vardagen?

Här är tre steg för att komma igång med AI för att främja företagshälsan:

  1. Kartlägg behoven: vilka repetitiva uppgifter slukar tid för medarbetarna? Låt de som är experter på struktur och process som HR, ekonomi och andra supportfunktioner, hjälpa till att identifiera var AI-verktygen gör störst skillnad i medarbetarnas och chefernas tidspressade vardag.
  2. Undersök vilka tekniska lösningar som blir tillgängliga och gör en “önskelista”. 
  3. Sätt en ambition för hur medarbetarna ska få mindre att göra med hjälp av verktygen. 

Vi menar inte att AI är lösningen på allt. Det är det inte. Men om fler verksamheter vågade utforska AI som ett hälsoverktyg hade vi antagligen sett både friskare, gladare och mer lönsamma arbetsplatser.

/Lina Ylander vd me+ , Ellen Montén vd  KoalaClick, Thibaud Hartwig medgrundare av OrganAI.se

Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad 7 maj 2024, kl 06:00
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare