Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Debatt: "Lärorikt att se sig själv genom andras glasögon"
Många utflyttade svenskar möter oöverstigliga hinder att smälta in och söker sig då ofta till sina landsmän, hävdar etnologen Åke Daun som i trettio år forskat om "svensk mentalitet".
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
I konflikter tar jag gärna främlingens parti, därför att han/hon befinner sig i underläge. Det är också konsekvensen av mitt ordförandeskap i tidningen Invandrare & Minoriteter. Jag har hela mitt vuxna liv levt i etniskt blandade sammanhang, med folkmord som en förskräckande underton (judar och armenier). Trettio års forskning om "svensk mentalitet" har fått mig att jag allt djupare förstå det gissel som heter "människors mentala bundenhet till sin egen kultur".
Nästan ingen individ kan byta bort sin kultur genom att flytta. Sådana omvandlingsnummer fungerar bara på teatern. Däremot är emigration i bästa fall ett pedagogiskt lyckosamt projekt. Utflyttade svenskar tvingas se sig själva genom värdfolkets glasögon, lärorikt men inte alltid angenämt. Vissa personer förstärks i sina negativa fördomar. För dem känns det som "att hamna i ett konstigt vatten", där de egna simkunskaperna inte längre fungerar. Då vill man upp på land igen.
Vid sidan av den misslyckade integration, som stavas arbetslöshet, brist på utbildning och otillräcklig svenska, vet vi att många utflyttade svenskar möter oöverstigliga hinder att smälta in. Det svenska "sättet att vara" (i alla dess nyanser) är klart avvikande även i nordiska sammanhang, dock givetvis mindre handikappande än längre bort i världen. Även svenska emigranter tyr sig till sina utflyttade landsmän. Observera nu följande: andra folk betraktar oss svenskar på vitt skilda sätt, men själva lockas vi sällan att försöka omstöpa våra invanda sätt att tänka och vara.
Forskning om invandring är (i bästa fall) öppet undersökande. Utlänningars syn på den svenska kulturen kan då kännas både smickrande och obehaglig.
Kanske är många svenskar medvetna om vår typiska "mindre talförhet", men utan att ens ana att detta beteende kan tolkas som inskränkthet och okunnighet. "Säger man lite, har man lite att säga". För svenska affärsmän som går på kurs i cross cultural communication är detta obligatorisk kunskap. Det särskilda värde som i svensk kultur tillskrivs anspråkslöshet - att inte avbryta gång på gång, att låta andra komma till tals, vara en god lyssnare - är för många utlänningar både okänt och obegripligt. I USA är talförhet A och O. Både i skolan och hemma är det en huvuduppgift att ingjuta självförtroende i barnen. "Om du inte själv verkar tro på dig, vem ska då göra det?"
Hård konkurrens i folkrika och tidigt urbaniserade länder runt Medelhavet tillåter beteenden som upplevs som oetiska i Sverige. Bland italienare är däremot "förställningskonst" ett legitimt framgångsmedel: att göra en bella figura. "Det bästa i livet är att vara rik och ha inflytelserika vänner. Men det näst bästa är att låtsas vara rik och låtsas ha inflytelserika vänner". Det fungerar inte i små, homogena samhällen, där alla känner alla - följaktligen inte i det historiska Sverige, där de flesta svenskar har sina rottrådar.
I European Values Study 1984 svarade 45 procent av de intervjuade i Sverige att de ogillade att vara tillsammans med människor vars "åsikter, övertygelser och värderingar" de inte delade. Skillnaden mot andra länder var kolossal, även jämfört med andra nordbor (Danmark 4 %, Norge 6 %, Finland 10 %). Oviljan gäller alla, inte bara invandrare. När SIFO upprepade frågan tjugo år senare var andelen nästan densamma.
Många svenskar hälsar aldrig på personer som de inte känner, exempelvis då man möts i ett flerfamiljshus. Jag är själv sådan. I andra länder kan det uppfattas som avståndstagande - som om den andra personen inte existerade! Men något avståndstagande är det inte. "Varför skulle jag hälsa på folk jag inte känner?"
Numera välkända World Values Survey dokumenterar Sverige som världens mest individualistiska land. Det förklarar bland mycket annat befolkningens unikt frekventa engagemang i föreningsliv och allehanda kursaktiviteter. I dessa är det de förenande intressena som styr samtalen. Ett utifrån sett, lustigt exempel är att svenskar som bjuder hem väljer gäster som "passar ihop". Många avskyr att tvingas "krysta fram samtalsämnen". I ett normalt svenskt samtal bekräftar man i stället varandra med återkopplingsord: "just det", "precis", "exakt", "absolut". Likheterna är det mest belönande i homogena kulturer.
Ståndpunkter:
- Andra betraktar svenskar på vitt skilda sätt, men själva lockas vi sällan att försöka omstöpa vårt invanda sätt att tänka och vara.
- Många svenskar är medvetna om vår typiska "mindre talförhet", men utan att ana att detta beteende kan tolkas som inskränkthet och okunnighet. "Säger man lite har man lite att säga".
- Flertalet svenskar hälsar aldrig på personer de inte känner. Och bjuder de hem väljer de gäster som "passar ihop". Många avskyr att tvingas "krysta fram samtalsämnen".
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Sluta skylla på arbetslösa
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager
