Klyftorna vidgas, särskilt mellan de som har arbete och de som står utanför. Det har kanske vänt för jobben. Men vi har alltjämt en massarbetslöshet på åtta procent. Och en allt större grupp har otrygga, tidsbegränsade jobb.
Tudelningen sköt fart redan efter krisen i början av 1990-talet. En halv miljon jobb slogs då ut, jämfört med hundra tusen under den senaste finanskrisen. Lågutbildade, unga och födda utanför Norden är de stora förlorarna.
Tanken är att arbetsmarknadspolitiken ska fungera som smörjmedel. Och rusta de sökande för de nya jobben. Men utbildning har satts på undantag. Andelen arbetslösa som får arbetsmarknadsutbildning har rasat och är nu nere i några ynka procent jämfört med 25 procent fram till början av 2000-talet.
I dag är det subventionerade jobb och coachning inom den så kallade jobbgarantin, som gäller. Mottot har varit att komma in i någon typ av försörjning så snabbt och billigt som möjligt. Det bäddar för bakslag, snart står man där utan jobb igen. Korta okvalificerade påhugg är inte något som stärker förmågan att klara sig på sikt.
Upp emot hälften får tidsbegränsade jobb. Och många återkommer till arbetsförmedlingen år efter år.
En torpederad a-kassa gör inte saken bättre. Upp emot varannan arbetslös står helt utan a-kassa och bara en av tio får en nivå som ger 80 procent av tidigare lön. En maxersättning på 11?000 i månaden, netto, är inget att jubla över. Få andra OECD-länder har så dåligt skydd vid arbetslöshet.
En rimlig a-kassa ger en smula respit. Du kan vänta in jobb som matchar din kompetens. Det ger högre lön och större chans att hamna rätt. Det tjänar alla på.
Många företag hävdar att de misslyckas med att hitta rätt kompetens. I en enkät, gjord på uppdrag av Svenskt Näringsliv, riktas skarp kritik mot hur illa det fungerar: Arbetslösa missar jobb och företagen tappar affärer. Brist på rätt utbildning lyfts fram som ett stort och växande problem.
Nåja, arbetsgivarna har inte mycket att yvas över. I en webbenkät inför avtalsrörelsen hade bara varannan medlem i Unionen fått någon form av höjning av kompetensen kopplad till jobbet senaste året. Och fyra av tio litade inte på att de fick den utveckling de behövde för sitt jobb.
Förhoppningsvis har arbetsgivarna tänkt om. Tar de sitt ansvar kan de också ställa krav på regeringen att rusta arbetssökande med rätt utbildning. Men då krävs att företag och arbetsförmedling öppnar upp för mer praktik, utbildning och introduktionsplatser. Facket måste också få rätt att säkra innehåll och villkor så att inte arbetslösa utnyttjas som gratis arbetskraft.
Att fler arbetslösa erbjuds arbetsmarknadsutbildning är ett måste. Unionen har föreslagit en kraftig utbyggnad. Och kräver eftergymnasiala kurser, till exempel inom ramen för yrkeshögskolan. Det är bara att instämma.
Unga vuxna med kraschad skolgång är extra utsatta när de blir långtidsarbetslösa. Många tvingas dra sig fram på försörjningsstöd och löper stor risk att marginaliseras långt fram i livet, visar forskning om 90-talskrisen.
Politikerna kan göra skillnad genom att sätta in insatser för alla som misslyckats med gymnasiet eller till och med grundskolan. En uppgift som den så kallade jobbgarantin borde prioritera. Här krävs att insatserna sätts in snabbt och att en praktik värd namnet går hand i hand med utbildning.
I slutspurten inför valet eldade båda sidor på för att bjuda över varandra med nya jobblöften. Återstår att se vad som blir kvar när röken lagt sig. Men en återupprättad arbetsmarknadspolitik är avgörande för att klara en verklig arbetslinje.
