Nog hade jag hört att opinionsmätningarna visade att SD gått framåt och troligen skulle komma in i riksdagen. Men jag hade nog inte trott det. I sådant fall hade jag inte blivit så förvånad.

Sannolikt speglar det bara det faktum att varje människa är en egen ö. I min värld är SD:s huvudfråga, invandringen, en ickefråga.

Men för Jimmie Åkesson och hans partibröder, för sådana verkar det mest vara, är det blodigt allvar. För dem är invandrarna upphov till det mesta elände som tänkas kan. Nästa år vill partiet att flykting- och anhöriginvandringen ska minska med 90 procent.

Ingen jag känner, möjligen någon avlägsen släkting, skulle kunna tänka sig att rösta på SD. SD är ett parti som man inte tar i med tång. I alla fall inte bland medelklassen på Södermalm i Stockholm.

Kommentarer från en del bekanta tyder på att de tror att hjärnforskningen skulle kunna vara lösningen på problemet med SD. De som röstar på SD är helt enkelt dumma i huvudet.

Det är ju en lika löjlig som överlägsen tanke. Rimligare är ju den ofta framförda misstanken att det ofta rör sig om folk som råkat illa ut eller känner sig illa behandlade. Så får också partiet, enligt SVT:s vallokalundersökning, stort stöd av arbetslösa och sjukskrivna.

De bor ju inte bara i Skåne. Landet formligen översvämmas med besvikna människor. Jo, de finns även på Södermalm, tro det eller ej.

Som författaren Lars Gustafsson upprörs över i den smått löjeväckande mejlväxling med Göran Greider som Dagens Nyheter publicerade i helgen: "/.../ det dagliga förnedrandet av gamlingar i blåbyxor, utlänningar med konstig accent, gamla kvinnor som är för långsamma med rullatorn på buss 66 i Stockholm/.../".

Själva det dagliga förnedrande som Gustafsson talar om är ett tecken på att något inte står rätt till. Och hos dem som förnedras väcks revanschismen.