Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Yttrandefriheten är hotad - även i Sverige

Moralpanik, som fäller översättare av mangaserier för barnpornografibrott, religiös upprördhet och attacker på konstnärer. Vår yttrandefrihet är trängd, hävdar journalisten Helena Giertta.
Helena Giertta Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varför är du så gammal? Varför tror du på Gud?

Från det att ett barn i Sverige är litet lär det sig att ifrågasätta, på dagis, i skolan och hemma. Vi uppmuntrar det, det tyder på självständighet, oförstörbarhet och ett kreativt sinne.

Visst kan frågorna ibland bli lite jobbiga, kanske till och med sårande. Speciellt när barnen vuxit upp. När vuxna ifrågasätter kan det bli så kränkande att de faktiskt utmanar yttrandefriheten.

Vi är vana att förfäras över bristen på yttrandefrihet i länder som Yemen, där du kan dömas till döden för att ha sagt något omoraliskt, eller Filippinerna där du kan mördas för en åsikt.

Vi ser det i Ryssland, där regeringen lägger sig i allt mer vad som står i tidningar och sägs i radio/tv. Eller Italien, där Silvio Berlusconi äger snart sagt varje mediekanal och nästan kan styra folks medvetande vart han vill.

Exemplen från världen är många, ja nästan oräkneliga. Brotten mot yttrandefriheten blir tyvärr inte färre. Krig, orättvisor, ojämlikhet föder även inskränkningar i yttrandefriheten - den viktigaste av rättigheter.

Försämringarna kan komma långsamt, smygande, som när Irland för ett år sedan införde en inskränkning i yttrandefriheten om blasfemi/hädelse. Eller när vi i Sverige fäller en mangaläsare för barnpornografibrott.

En man som översätter mangaserier har i sin dator teckningar som, enligt domen, föreställer barn i sexuella positioner. Enligt nya inskränkningar i vår yttrandefrihet är det numera brottsligt.  Moralpaniken har helt i onödan försämrat våra mänskliga rättigheter. Kanske var teckningarna riktigt osmakliga, men om vi vill ta reda på det, så går det inte, eftersom de är olagliga.

Övergrepp på barn är det värsta brott de flesta av oss kan tänka sig. Men det är ett brott, som ska dömas i ett brottmål. Det borde inte vara ett yttrandefrihetsbrott, speciellt inte när det rör sig om teckningar, ett konstnärligt uttryck.

Den senaste tiden har vi fått se fler oroande tecken på en smygande försämring av yttrandefriheten i Sverige.

I våras satt jag i en debatt på Södertörns högskola. Den handlade om yttrandefrihet och framförallt om konstnären Lars Vilks. Hans bild på en rondellhund i form av Muhammed har väckt flera muslimers vrede och även ickemuslimer har reagerat och starkt ifrågasatt bilden.

En ur publiken tyckte att man inte hade rätt att kränka överhuvudtaget. Hon menade att rätten att inte bli kränkt gick så långt, att man inte ens skulle få kommentera om någon var nykterist eller om någon drack för mycket.

Jag påtalade det självklara att vi förstås har rätt att uttrycka våra åsikter. Vi måste kunna stå för vår politiska uppfattning, vår moraliska eller religiösa inställning utan att känna oss kränkta så fort någon ifrågasätter den.

Hon invände att jag nog inte tyckte så i alla frågor. Att det säkert fanns något som inte jag heller ville att någon skulle säga eller fråga om.

Och visst är det så. Det finns frågor som gör mig ledsen. Men det får jag lov att stå ut med. Det är det som yttrandefrihet handlar om. Vi måste klara av att andra inte tycker som vi själva gör. Vi måste träna oss i detta.

Någon månad efter min debatt attackerades Lars Vilks under en föreläsning i Uppsala. När föreläsningen fick avbrytas av säkerhetsskäl jublade de som attackerat Vilks. De hade vunnit över yttrandefriheten.

För ett år sedan var det konstnären Anna Odell som blev hårt ansatt när hon använde sin yttrandefrihet för att påtala de brister hon upplevt i psykvården. Då var det etablissemanget i form av överläkare och politiker som kände sig kränkta och ville stoppa konstverket.

Och, som sagt, det är okej att känna sig kränkt, bara det inte leder till att man vill hindra personen från att uttrycka sin mening.  Anna Odell fick visa sin film och fick till slut en hel del uppskattning för konstverket. Lars Vilks har ännu inte fått hålla sin föreläsning i Uppsala, även om han har blivit lovad att göra det.

Moralpaniken som tvingade in barnpornografibrott som inskränkning i yttrandefriheten, den religiösa upprördheten som ledde till attacken på Vilks och etablissemangets försök att stoppa Anna Odell - alla är de tecken på att vi inte kan ta yttrandefriheten för självklar. Vi måste kämpa oss till den varje dag. Vi kan inte stötta alla andra länders kamp för yttrandefrihet om vi inte håller rent framför vår egen dörr. Hoten mot yttrandefriheten är på allvar - även i Sverige.

Från ett litet barn kan man inte vänta sig att de förstår yttrandefriheten. Men när den ges till det, så använder de den alldeles självklart. Det måste vi också göra.

Ståndpunkter:

  • För ett litet barn är den självklar, rätten att ifrågasätta. När vuxna ifrågasätter kan det uppfattas så kränkande att de utmanar yttrandefriheten.
  • Vi förfäras över brott mot yttrandefrihet i länder som Yemen, Filippinerna, Ryssland, Italien och Irland. Nu ser vi fler oroande tecken på en smygande försämring även i Sverige.
  • Vi kan inte ta yttrandefriheten för självklar. Vi måste kämpa oss till den varje dag. Hoten är på allvar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas