Varför är du så gammal? Varför tror du på Gud?

Från det att ett barn i Sverige är litet lär det sig att ifrågasätta, på dagis, i skolan och hemma. Vi uppmuntrar det, det tyder på självständighet, oförstörbarhet och ett kreativt sinne.

Visst kan frågorna ibland bli lite jobbiga, kanske till och med sårande. Speciellt när barnen vuxit upp. När vuxna ifrågasätter kan det bli så kränkande att de faktiskt utmanar yttrandefriheten.

Vi är vana att förfäras över bristen på yttrandefrihet i länder som Yemen, där du kan dömas till döden för att ha sagt något omoraliskt, eller Filippinerna där du kan mördas för en åsikt.

Vi ser det i Ryssland, där regeringen lägger sig i allt mer vad som står i tidningar och sägs i radio/tv. Eller Italien, där Silvio Berlusconi äger snart sagt varje mediekanal och nästan kan styra folks medvetande vart han vill.

Exemplen från världen är många, ja nästan oräkneliga. Brotten mot yttrandefriheten blir tyvärr inte färre. Krig, orättvisor, ojämlikhet föder även inskränkningar i yttrandefriheten - den viktigaste av rättigheter.

Försämringarna kan komma långsamt, smygande, som när Irland för ett år sedan införde en inskränkning i yttrandefriheten om blasfemi/hädelse. Eller när vi i Sverige fäller en mangaläsare för barnpornografibrott.

En man som översätter mangaserier har i sin dator teckningar som, enligt domen, föreställer barn i sexuella positioner. Enligt nya inskränkningar i vår yttrandefrihet är det numera brottsligt.  Moralpaniken har helt i onödan försämrat våra mänskliga rättigheter. Kanske var teckningarna riktigt osmakliga, men om vi vill ta reda på det, så går det inte, eftersom de är olagliga.

Övergrepp på barn är det värsta brott de flesta av oss kan tänka sig. Men det är ett brott, som ska dömas i ett brottmål. Det borde inte vara ett yttrandefrihetsbrott, speciellt inte när det rör sig om teckningar, ett konstnärligt uttryck.

Den senaste tiden har vi fått se fler oroande tecken på en smygande försämring av yttrandefriheten i Sverige.

I våras satt jag i en debatt på Södertörns högskola. Den handlade om yttrandefrihet och framförallt om konstnären Lars Vilks. Hans bild på en rondellhund i form av Muhammed har väckt flera muslimers vrede och även ickemuslimer har reagerat och starkt ifrågasatt bilden.

En ur publiken tyckte att man inte hade rätt att kränka överhuvudtaget. Hon menade att rätten att inte bli kränkt gick så långt, att man inte ens skulle få kommentera om någon var nykterist eller om någon drack för mycket.

Jag påtalade det självklara att vi förstås har rätt att uttrycka våra åsikter. Vi måste kunna stå för vår politiska uppfattning, vår moraliska eller religiösa inställning utan att känna oss kränkta så fort någon ifrågasätter den.

Hon invände att jag nog inte tyckte så i alla frågor. Att det säkert fanns något som inte jag heller ville att någon skulle säga eller fråga om.

Och visst är det så. Det finns frågor som gör mig ledsen. Men det får jag lov att stå ut med. Det är det som yttrandefrihet handlar om. Vi måste klara av att andra inte tycker som vi själva gör. Vi måste träna oss i detta.

Någon månad efter min debatt attackerades Lars Vilks under en föreläsning i Uppsala. När föreläsningen fick avbrytas av säkerhetsskäl jublade de som attackerat Vilks. De hade vunnit över yttrandefriheten.

För ett år sedan var det konstnären Anna Odell som blev hårt ansatt när hon använde sin yttrandefrihet för att påtala de brister hon upplevt i psykvården. Då var det etablissemanget i form av överläkare och politiker som kände sig kränkta och ville stoppa konstverket.

Och, som sagt, det är okej att känna sig kränkt, bara det inte leder till att man vill hindra personen från att uttrycka sin mening.  Anna Odell fick visa sin film och fick till slut en hel del uppskattning för konstverket. Lars Vilks har ännu inte fått hålla sin föreläsning i Uppsala, även om han har blivit lovad att göra det.

Moralpaniken som tvingade in barnpornografibrott som inskränkning i yttrandefriheten, den religiösa upprördheten som ledde till attacken på Vilks och etablissemangets försök att stoppa Anna Odell - alla är de tecken på att vi inte kan ta yttrandefriheten för självklar. Vi måste kämpa oss till den varje dag. Vi kan inte stötta alla andra länders kamp för yttrandefrihet om vi inte håller rent framför vår egen dörr. Hoten mot yttrandefriheten är på allvar - även i Sverige.

Från ett litet barn kan man inte vänta sig att de förstår yttrandefriheten. Men när den ges till det, så använder de den alldeles självklart. Det måste vi också göra.