Alla bär vi nog på en dröm att få bli hjälte. Att rädda någon ur ett brinnande hus eller ur en iskall vak eller så. Jag har ett fåtal vänner som har sådana bragder på sin meritlista och jag har alltid avundats dem i tron att det bara handlar om att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

I viss mån handlar hjältemod om just det - men också om att man ska vara rätt person.

Jag hade för ett tag sedan chansen att bli hjältinna. Jag och mina barn spatserade i godan ro på den som vanligt överbefolkade Smögenbryggan, när en rullstol plötsligt kom utbackande från en butik. Artig som jag är stannade jag och höll dessutom tillbaka barnen så att rullstolen obehindrat kunde fortsätta backa ut över kajkanten. Istället för att sträcka ut handen och resolut stoppa stolen och dess förare, ropade jag bara "Ojdå," lagom förbluffat, när ekipaget tippade ner i vattnet. Därefter ställde jag mig och tittade förvånat ner över kanten och minns att jag funderade över om jag skulle hoppa i och hur jag i så fall skulle göra med väskan och skorna, och medan jag stod där och funderade och förmodligen lyssnade till en del upprörda skrik runt om knuffade en rådigare person bort mig från första parkett och dök i vattnet.

När räddaren sedan dök upp med den blöta och chockade flickan, sträckte jag i alla fall fram mina händer bara för att ratas av räddaren som ropade: 
- Men finns det ingen stark person som kan hjälpa till?!

Snopen backade jag undan (bara för att trampa sönder räddarens förmodligen dyra solglasögon) och slickade mina sår och tröstade mina skrämda barn (om de var skrämda av själva incidenten eller av sin mors uppenbara tafflighet är fortfarande oklart, men mellandottern vägrade besöka Smögen länge därefter).

Dagen därpå var det braskande rubriker i alla västkusttidningar: Hjälte räddade rullstolsburen på Smögen. Jag tänkte surt att det hade kunnat stå Fyrabarnsmor räddade osv, om jag bara haft lite bättre reaktionsförmåga, men intalade mig att huvudsaken var att historien fick ett lyckligt slut.

Och eftersom jag älskar klyschor lika mycket som lyckliga slut måste jag tillstå att jag träffar en del hjältar i mitt arbete. Många anställda blir taskigt behandlade på sina jobb, somliga försöker göra något åt saken, men alltför få har kuraget att framträda i sin medlemstidning. De verkliga hjältarna i mina ögon är faktiskt helt vanliga medlemmar som altruistiskt sticker ut hakan och delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper till andra läsare.

Så om du också när en dröm att bli hjälte så behöver du inte vänta på ett brinnande hus eller en backande rullstol. Det räcker om du har hyfsat färska upplevelser om orättvisor i arbetslivet och hör av dig till redaktionen. Och känner du någon annan arbetslivshjälte som utmärkt sig genom civilkurage, så finns chansen att nominera till Kollegapriset.