"Alla har rätt till lön men inte löneutveckling". Så cyniskt rättframt uttryckte sig Almega när de drog upp utgångspunkterna inför nästa års avtalsrörelse. Lönen är, menar Almega, ett betyg på utfört arbete. Den som inte gör ett tillräckligt bra jobb ska inte heller få någon lönehöjning. Det är i sin tur en konsekvens av synen på lönen som ett betyg på den anställdes prestation. Genom att premiera goda prestationer med högre lön ska anställda motiveras att arbeta hårdare och på så vis öka företagets vinst.
Alltså bort med garanterade löneökningar, bort med särskilda låglönesatsningar.
I mina öron låter det som en vådlig överskattning av lönens betydelse. Och inte särskilt modernt. Lyckoforskning har visat att pengar har betydelse. Men bara upp till en viss nivå. Har man väl uppnått ett visst välstånd ger en lönehöjning knappast någon varaktig lyckokänsla.
Ja, jag vet. Arbetsgivarnas uppgift är inte att se till att de anställda är lyckliga. De ska maximera vinsten.
Å andra sidan. Det är inte uteslutet att lyckliga människor skulle vara mer produktiva än olyckliga.
Tänk om arbetsgivarna var så moderna att de tänkte bortom pengarna.
Att ge de anställda större frihet och möjligheter att ta egna initiativ skulle kunna vara ett sätt att öka produktiviteten. Kanske är begreppet flow, en känsla som uppstår när allting stämmer, något att fundera över. Flow uppnår man genom att utmana sig själv och ge sig i kast med uppgifter som ligger nära den egna gränsen. Det ger en djup tillfredsställelse.
Eller så kunde man fundera över att människan också har en oegennyttig sida. Att göra saker för andra får oss att må bättre. Vi kan alltså anstränga oss en smula extra, det vill säga öka produktiviteten, om vi vet att det leder till bättre villkor någon annanstans.
Dags att återuppliva principen "åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga"?