Folkhälsoinstitutet har räknat ut att varje rökare kostar sin arbetsgivare 45 000 kronor per år. Rökare har åtta sjukdagar mer än snittet och de dagliga rökpauserna ska gå loss på 31 300.

Det är ungefär här jag tappar respekten för Folkhälsoinstitutets beräkningar. Alla anställda tar, eller behöver ta, paus i sitt arbete. Det kostar givetvis lika mycket oavsett man röker, rullar tummarna eller bara petar navelludd en stund.

Anledningen till att jag en gång i tiden började röka var att jag hade en chef som inte tillät pauser. Han kunde inte tolerera att någon satte sig ner för att vila benen någon minut. Däremot hade han stor förståelse för att man satte sig för att ta en cigg, eftersom han själv var nikotinist.

Självklart blev cigaretten det nödvändiga alibit för att få en paus från arbetet. Gissa hur många icke-rökare vi hade på den arbetsplatsen?

Jag puffade på i många herrans år, långt efter att jag gått vidare i karriären - som journalist behövde jag inte ens ta en paus för att röka, det var bara att tända taggen och fortsätta skriva.

Tills en arbetsgivare införde rökförbud i lokalerna. Visst gruffade jag en del mot förbudet, men upptäckte snart att det gick utmärkt att jobba utan att suga i sig gift. Trots tio års intensivt rökande var jag tydligen inte beroende. Alla har dock inte den turen.

I dag tål jag knappt lukten av en rökare. Kan inte begripa att man satt och spillde aska i tangentbordet och ständigt stank tobak.  Som hängiven rökmotståndare blir jag ändå upprörd å mina före detta medmissbrukares vägnar när jag ser Folkhälsoinstitutets beräkningar.

Att sätta prislappar på olika kategorier anställda är farligt. Hur mycket kostar en dagisförälder, som drar på sig ideliga smittor? Eller en pollenallergiker? Eller någon som har taskig mage och måste springa på toaletten stup i kvarten? För att inte tala om alla koffeinister som dessutom ofta får sitt missbruk betalt av arbetsgivaren?

Vi har en företagskultur som stirrar sig blind på siffror, så vad hindrar arbetsgivare från att sparka eller låta bli att anställa rökare, nu när de vet hur mycket de kostar per år? Och sedan är steget kort att börja snegla på andra som av olika anledningar behöver ta en paus i arbetet eller är sjuka mer än snittet.

Med siffermissbrukande arbetsgivare måste man ta det lite varsamt. Det hade varit listigare av Folkhälsoinstitutet att vända på kuttingen och avslöja hur snabbt en arbetsgivare tjänar in utgiften av att bekosta rökavvänjning för sin personal. Och jag vill gärna se uträkningar om hur mycket företagen kan spara på att undvika misstag och olyckor genom att låta personalen ta paus när den behöver.