I Island tillhör 80 procent av befolkningen i åldrarna 60-64 år arbetskraften. Motsvarande siffror för Norge och Sverige är 60 procent, medan bara 40 procent av danskarna i samma åldersgrupp förvärvsarbetar. Pensionsåldern i Island har länge varit 66-67 år, vilket är minst två tre år högre än för arbetande i Norge och Sverige.
De här skillnaderna diskuterades på ett seminarium i förra veckan ordnat av Socialdepartementet och Nordisk Socialstatistisk Kommitté (NOSOSKO). De nordiska länderna såväl som övriga Europa och Japan och Indien går alla mot en växande befolkning i högre ålder. Det innebär extra kostnader för samhället. De kostnaderna kan jämnas ut om allt fler väljer att skjuta upp sin pensionering.
Seminariets paradnummer blev Islands Sigrídur Lillý Baldursdóttir, generaldirektör för socialförsäkringsmyndigheten Tryggingastofnun. Hon berättade stolt att inget annat land har en högre andel av befolkningen i arbetskraften. Känner vi oss tvingade att jobba längre än alla andra? frågade hon retoriskt. Sedan målade hon den isländska kulturen i grova penseldrag:
Ett nybyggarsamhälle präglat av individualism och materialism och konsumism. En befolkning sprungen ur säsongsarbetande fiskare och van att försörja sig på olika projekt. Kombinationen av ett folkligt motstånd mot att betala skatt och ett förhållandevis outvecklat välfärdssystem har lett till att fackföreningarna hellre driver övertidsersättning än kortare arbetstid. Arbetsmarknaden är öppen med hög sysselsättning. I en befolkning på bara 300 000 individer är det svårt att hamna i utanförskap.
Lillý Baldusrsdóttir försökte lugna sina mer lättjefulla grannländer med att de inte alls behöver byta befolkning (provokation från moderatorn). Det räcker med att byta kultur och attityd. Har vi lyckats att bryta cigarrettkulturen så... Varpå generaldirektören visade förståelse för svenska arbetsgivare som tycker att det är för svårt att anställa, för svårt att göra sig av med folk och för mycket regler.
I den avslutande debatten skedde dock en scenförändring - som om finanskris och Islands bankrutt hunnit ifatt marknadsliberalen Sigrídur Lillý Baldursdóttir. Hon pratade om problemet med ökande sjukskrivningar och hur viktigt det är att inte bara ha en flexibel arbetsmarknad utan också en frisk. Hon gick tjugo år bakåt och erinrade om den tidens vision. "Vi skulle bara behöva jobba 8-12. Vart tog produktiviteten vägen? Behöver vi jobba så mycket som vi gör? Behöver vi jobba till 70 år? Borde vi inte leva för att leva i stället för att arbeta för att leva eller leva för att arbeta?"
Det var en uppfriskande rannsakan. En doft av 70-talets barrikader, kvinnofrigörelse och balans mellan arbete och fritid. Till slut trängde sig alltså känslorna fram mellan sifferkolumnerna i den nordiska socialstatistiken. Jodå, Islands tredelade föräldraförsäkring gjorde sig också påmind. Fler barn föds tack vare en del per förälder och en tredje ledighet att dela lika på eller helt gå miste om.
