Det som började som en finanskris i USA håller nu på att utvecklas till en depression.Varför? Det enkla svaret är att depressioner har psykologiska orsaker.

En kris behöver inte innebära katastrof. Det kan vara en nödvändig period av omprövning, som får oss att börja om och jobba smartare.

På 30-talet ledde en ekonomisk krasch till depression, men redan då lärde sig ekonomer och politiker att motverka nedgången genom att stimulera konsumtion och investeringar. På 90-talet hade vi i Sverige återigen en kris som blev väldigt djup, men det berodde mycket på att ledande politiker och direktörer ansåg att det var nödvändigt med ett "stålbad".

Nu finns det ingen vettig anledning att konjunkturens nedgång ska leda till depression och massarbetslöshet.

Även om ekonomer anser att det är nödvändigt med en avkylning, när kapitalismen blivit alltför överhettad, så måste kylan inte förlama oss.

Det finns ingen ekonomilag som säger att vi ska hamna i en mental istid. Det väljer vi själva.

Det är inte nödvändigt att dra ner på varje verksamhet. De företagsledningar som varslade innan någon nedgång märktes i orderböckerna är medskyldiga till att krisen fördjupats. 

Nu är utmaningen att hitta nya vägar. Vilka idéer och vilka organisationer kommer att vara starka när det vänder uppåt?