Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hur många Sverige tål egentligen världen?

Om alla människor levde som svenskarna skulle vi behöva fyra planeter, skriver Carina Borgström Hansson, projektledare på Världsnaturfonden WWF och forskare i hållbar utveckling.
Carina Borgström Hansson Publicerad
Carina Borgström Hansson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige har länge betraktats som världens miljösamvete och svenskarna som ett ovanligt naturälskande folk. Den första internationella miljökonferensen 1972 hölls just i den svenska huvudstaden. Vår miljölagstiftning är bland de strängaste i Europa, och på midsommarafton går vi ut i naturen med stöd av allemansrätten och plockar sju blomster som inte är fridlysta att ha under kudden. Men vår trygga slummer störs alltmer ofta av rapporter om storleken på våra ekologiska fotavtryck. "Svensken åttonde värsta miljöboven i världen" stod att läsa på löpsedlarna för ett tag sedan.

I beräkningar av ett lands ekologiska fotavtryck tar man med hjälp av statistik över produktion och handel fram den totala mängden mat, virke, textilier, bränsle, prylar med mera som invånarna konsumerar under ett år. Sedan räknar man om detta till hur stora arealer åker, betesmark, skogsmark, havsyta och så vidare som behövs, dels för att få fram det som konsumeras, dels för att absorbera utsläppen som bildas under tillverkning och användning av alla livsmedel, bränslen och prylar.

Man kan förenklat säga att vårt sammanlagda fotavtryck består av många små biologiskt produktiva ytor som är utspridda över i princip hela jordklotet.

Det ekologiska fotavtrycket har analyserats för alla länder som har mer än en miljon invånare, och med resultat som är föga smickrande för höginkomstländerna. Om alla jordens människor  skulle dela jordklotets produktiva arealer lika skulle varje världsmedborgare kunna använda högst 1,8 hektar. De tjugonio rikaste länderna i världen har ett genomsnittligt fotavtryck per person på 6,4 hektar, medan de 53 fattigaste ländernas fotavtryck är 0,8 hektar per person.

citatEn svensk lägger beslag på en nästan åtta gånger så stor del av jordklotets produktions- och absorptionsförmåga som en indier och fyra gånger så stor som en kines.

Det står i bjärt kontrast mot våra regeringsföreträdares påståenden om att Sverige har lyckats frikoppla sin ekonomiska tillväxt från ökad miljöbelastning. Påståendet finner möjligen visst stöd i analyser som begränsar sig till miljöbelastning som sker inom Sveriges gränser, men hur relevanta är sådana analyser i vår globaliserade värld? De mer energikrävande och allmänt miljöbelastande stegen i tillverkningskedjan utförs i allt större utsträckning i lågprisländer som Kina.

Den svenska byggbranschen, verkstadsindustrin och bilindustrin gör vinster som aldrig förr tack vare billiga komponenter från den koldrivna tillverkningsindustrin i Kina. Men det är Kina som får bära skulden för de ökande koldioxidutsläppen från kinesiskt territorium samtidigt som Sveriges ekonomiska utveckling och välstånd förs fram som ett föredöme för världen.

Om man inte ser annat än hur mycket pengar som flödar i ekonomin är det svårt att inse problemet med utvecklingen i rika länder som vårt. Stora ekonomiska flöden (mätt i BNP) ses ju istället av många som en förutsättning för det förhållandevis goda miljötillståndet i de rika länderna och därmed som något som fattiga länder borde eftersträva. Men när man ser på samma statistiska underlag men fokuserar på hur stora arealer som krävs framgår det att vi  konkurrerar med andra människor (och vilda djur) om begränsade globala gemensamma nyttigheter.

Vår energiintensiva ekonomi innebär att vi ockuperar en stor andel av biosfärens förmåga att absorbera koldioxid, vilket gör att andra människor i teorin måste dela på ett mindre utsläppsutrymme. Genom att jämföra våra resursanspråk med biosfärens begränsade produktions- och absorptionsförmåga, tvingar fotavtrycksberäkningarna oss att ompröva vår självbild. Från att ha sett vår egen utveckling som ett föredöme för människor i andra länder måste vi börja fråga oss vad vi håller på med. Hur många Sverige tål egentligen världen? 

Det är oroande att våra politiker inte ens har enats om ett 40-procentigt minskningsmål för inhemska utsläpp till 2020. Ännu mer oroande är att de som bromsar gör det utifrån argumentet att ett högre utsläppsmål skulle kunna minska den svenska eller europeiska industrins konkurrenskraft. Inget skulle kunna vara mer fel. Om vi verkligen tar in informationen om vår omvärld förstår vi att Kina och Indien om några decennier oavsett vad vi vill kommer att vara de största ekonomierna globalt. Ska vi över huvud taget vara relevanta handelspartners för dessa ekonomier samtidigt som vi undviker en ekologisk katastrof måste vi utveckla och erbjuda det de behöver mest av allt: kompetens i hur man bygger resurs- och energisnåla samhällen och produktionssystem.

Bästa sättet att utveckla sådan kompetens är att skapa en god hemmamarknad för innovationer och det är just detta som tuffa beslut om utsläppsminskningar kan bidra till. Dessutom, när vi ställer om till material- och energisnåla transportsystem, bostäder och konsumtionsmönster så säkrar vi samtidigt vår framtida välfärd inför de förväntade globala prisstegringarna på energi och råvaror.

Sverige är ett litet land med för stora fotavtryck i dag men med stora möjligheter att utveckla globalt intressanta lösningar för minskade fotavtryck, i rapporten "12 klimatentreprenörer" presenteras några exempel på hur.

Men för att inse nödvändigheten av och marknadspotentialen i sådana innovationer måste våra näringslivsföreträdare och politiker förstå hur världen rör på sig och förändras samt inse de ekologiska begränsningarna. Vi har bara en planet. Skulle alla människor på jorden utveckla lika energi- och materialintensiv livsstil och infrastruktur som vi nu har skulle det behövas nästan tre planeter till för att ta fram alla resurser och absorbera utsläppen.

Vi kan alla bli vinnare i stället för förlorare om vi omedelbart genomför de innovationer i bland annat livsstilar, teknik och samhällsbyggnad som kommer att behövas för att alla världens människor ska kunna leva ett gott liv inom ramen för vad vår enda planet kan erbjuda. Låt oss förbättra oddsen för både vår egen ekonomi och mänskligheten. Bejaka i stället för att bromsa omställningen för en framtid på en planet.         

Ståndpunkter:

  • Vi kan alla bli vinnare.
  • Utveckla energisnåla samhällen och produktionssystem.
  • Enas om att minska utsläppen med 40 procent till år 2020.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas