Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hur många Sverige tål egentligen världen?

Om alla människor levde som svenskarna skulle vi behöva fyra planeter, skriver Carina Borgström Hansson, projektledare på Världsnaturfonden WWF och forskare i hållbar utveckling.
Carina Borgström Hansson Publicerad
Carina Borgström Hansson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige har länge betraktats som världens miljösamvete och svenskarna som ett ovanligt naturälskande folk. Den första internationella miljökonferensen 1972 hölls just i den svenska huvudstaden. Vår miljölagstiftning är bland de strängaste i Europa, och på midsommarafton går vi ut i naturen med stöd av allemansrätten och plockar sju blomster som inte är fridlysta att ha under kudden. Men vår trygga slummer störs alltmer ofta av rapporter om storleken på våra ekologiska fotavtryck. "Svensken åttonde värsta miljöboven i världen" stod att läsa på löpsedlarna för ett tag sedan.

I beräkningar av ett lands ekologiska fotavtryck tar man med hjälp av statistik över produktion och handel fram den totala mängden mat, virke, textilier, bränsle, prylar med mera som invånarna konsumerar under ett år. Sedan räknar man om detta till hur stora arealer åker, betesmark, skogsmark, havsyta och så vidare som behövs, dels för att få fram det som konsumeras, dels för att absorbera utsläppen som bildas under tillverkning och användning av alla livsmedel, bränslen och prylar.

Man kan förenklat säga att vårt sammanlagda fotavtryck består av många små biologiskt produktiva ytor som är utspridda över i princip hela jordklotet.

Det ekologiska fotavtrycket har analyserats för alla länder som har mer än en miljon invånare, och med resultat som är föga smickrande för höginkomstländerna. Om alla jordens människor  skulle dela jordklotets produktiva arealer lika skulle varje världsmedborgare kunna använda högst 1,8 hektar. De tjugonio rikaste länderna i världen har ett genomsnittligt fotavtryck per person på 6,4 hektar, medan de 53 fattigaste ländernas fotavtryck är 0,8 hektar per person.

citatEn svensk lägger beslag på en nästan åtta gånger så stor del av jordklotets produktions- och absorptionsförmåga som en indier och fyra gånger så stor som en kines.

Det står i bjärt kontrast mot våra regeringsföreträdares påståenden om att Sverige har lyckats frikoppla sin ekonomiska tillväxt från ökad miljöbelastning. Påståendet finner möjligen visst stöd i analyser som begränsar sig till miljöbelastning som sker inom Sveriges gränser, men hur relevanta är sådana analyser i vår globaliserade värld? De mer energikrävande och allmänt miljöbelastande stegen i tillverkningskedjan utförs i allt större utsträckning i lågprisländer som Kina.

Den svenska byggbranschen, verkstadsindustrin och bilindustrin gör vinster som aldrig förr tack vare billiga komponenter från den koldrivna tillverkningsindustrin i Kina. Men det är Kina som får bära skulden för de ökande koldioxidutsläppen från kinesiskt territorium samtidigt som Sveriges ekonomiska utveckling och välstånd förs fram som ett föredöme för världen.

Om man inte ser annat än hur mycket pengar som flödar i ekonomin är det svårt att inse problemet med utvecklingen i rika länder som vårt. Stora ekonomiska flöden (mätt i BNP) ses ju istället av många som en förutsättning för det förhållandevis goda miljötillståndet i de rika länderna och därmed som något som fattiga länder borde eftersträva. Men när man ser på samma statistiska underlag men fokuserar på hur stora arealer som krävs framgår det att vi  konkurrerar med andra människor (och vilda djur) om begränsade globala gemensamma nyttigheter.

Vår energiintensiva ekonomi innebär att vi ockuperar en stor andel av biosfärens förmåga att absorbera koldioxid, vilket gör att andra människor i teorin måste dela på ett mindre utsläppsutrymme. Genom att jämföra våra resursanspråk med biosfärens begränsade produktions- och absorptionsförmåga, tvingar fotavtrycksberäkningarna oss att ompröva vår självbild. Från att ha sett vår egen utveckling som ett föredöme för människor i andra länder måste vi börja fråga oss vad vi håller på med. Hur många Sverige tål egentligen världen? 

Det är oroande att våra politiker inte ens har enats om ett 40-procentigt minskningsmål för inhemska utsläpp till 2020. Ännu mer oroande är att de som bromsar gör det utifrån argumentet att ett högre utsläppsmål skulle kunna minska den svenska eller europeiska industrins konkurrenskraft. Inget skulle kunna vara mer fel. Om vi verkligen tar in informationen om vår omvärld förstår vi att Kina och Indien om några decennier oavsett vad vi vill kommer att vara de största ekonomierna globalt. Ska vi över huvud taget vara relevanta handelspartners för dessa ekonomier samtidigt som vi undviker en ekologisk katastrof måste vi utveckla och erbjuda det de behöver mest av allt: kompetens i hur man bygger resurs- och energisnåla samhällen och produktionssystem.

Bästa sättet att utveckla sådan kompetens är att skapa en god hemmamarknad för innovationer och det är just detta som tuffa beslut om utsläppsminskningar kan bidra till. Dessutom, när vi ställer om till material- och energisnåla transportsystem, bostäder och konsumtionsmönster så säkrar vi samtidigt vår framtida välfärd inför de förväntade globala prisstegringarna på energi och råvaror.

Sverige är ett litet land med för stora fotavtryck i dag men med stora möjligheter att utveckla globalt intressanta lösningar för minskade fotavtryck, i rapporten "12 klimatentreprenörer" presenteras några exempel på hur.

Men för att inse nödvändigheten av och marknadspotentialen i sådana innovationer måste våra näringslivsföreträdare och politiker förstå hur världen rör på sig och förändras samt inse de ekologiska begränsningarna. Vi har bara en planet. Skulle alla människor på jorden utveckla lika energi- och materialintensiv livsstil och infrastruktur som vi nu har skulle det behövas nästan tre planeter till för att ta fram alla resurser och absorbera utsläppen.

Vi kan alla bli vinnare i stället för förlorare om vi omedelbart genomför de innovationer i bland annat livsstilar, teknik och samhällsbyggnad som kommer att behövas för att alla världens människor ska kunna leva ett gott liv inom ramen för vad vår enda planet kan erbjuda. Låt oss förbättra oddsen för både vår egen ekonomi och mänskligheten. Bejaka i stället för att bromsa omställningen för en framtid på en planet.         

Ståndpunkter:

  • Vi kan alla bli vinnare.
  • Utveckla energisnåla samhällen och produktionssystem.
  • Enas om att minska utsläppen med 40 procent till år 2020.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige