Ibland känner man sig utanför. Det är sådant man får ta. Fast hamna i utanförskapet vill man ju inte.

Men det är lättare hänt än de flesta tror. Faktum är att det räcker med att vara hemma i förkylning en enda dag. Eller att man får a-kassa, sjuk- och aktivitetsersättning, kommunalt försörjningsstöd eller deltar i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Regeringen använder sig helt enkelt av ett bedrägligt räknesätt, konstaterar rapportförfattarna Bo Jangenäs och Levi Svenningsson. Det totala antalet ersättningsdagar i de sociala trygghetssystemen, inklusive karensdagar och de sjuklönedagar som arbetsgivaren står för, räknas om till årsarbetskrafter. I "utanförskapet" ingår då anställda som varit korttidssjuka eller de som under en period varit arbetslösa.

Det finns alltså inte en armé av arbetslösa som kan skickas ut i jobb. Enligt rapporten är det bara en fjärdedel av dessa 1,1 miljoner som får ersättningar under ett helt år, de flesta av dem förtidspensionärer.

Låt vara att regeringens siffra är full av luft. Ändå är det ett faktum att det finns ett utanförskap i det svenska samhället. Här har vi alla de som förpassats till förtidspension och långtidsarbetslöshet. Här har vi också alla de som i dag inte har chans att få ett jobb.

- Om problemen med "utanförskap" på allvar ska minskas, måste man ta itu med de förhållanden som faktiskt skapar det - nämligen villkoren i arbetslivet, konstaterar rapportförfattarna.

Det är en given slutsats: det är dags för arbetsgivarna att ta sitt ansvar.

Men ibland kan man inte låta bli att fundera över själva idén om den så kallade arbetslinjen. Med risk för att låta cynisk, är det självklart alltid bättre att vara innanför än utanför? För att formulera frågan annorlunda: Blir man lyckligare av att tvingas ta ett jobb som man egentligen inte vill ha och slita för en skitlön, än att leva på bidrag?