Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Förödmjukande obalans mellan parterna

Ett nytt huvudavtal på arbetsmarknaden ska minska antalet konfliktvarsel samt tillgodose behovet av trygghet och flexibilitet, hoppas Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström.
Urban Bäckström Publicerad
Urban Bäckström
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är inte ofta vi får läsa om goda nyheter. Men när LO och PTK tackade ja till att delta i samtal med oss i Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal var det ett besked som lyste upp i novembermörkret. Jag blev uppriktigt glad över den förtroendefulla ton som fanns i LOs och PTKs svar till oss. LO skrev att man tror att samtalen ska öka förtroendet mellan arbetstagare och arbetsgivare. PTK tyckte i sitt svar att förutsättningarna är goda för ett nytt huvudavtal.

Detta är mycket betydelsefullt för fortsättningen av reformarbetet. Att det finns förtroende för varandra som parter är ju faktiskt det enda kapital vi börjar det här arbetet med. Vi kommer att behöva det förtroendekapitalet för att bättre förstå varandras verklighetsbilder och de behov som följer av dem.

 Jag hoppas naturligtvis att du som läsare av Kollega snart ska kunna se konkreta resultat - i form av ett nytt huvudavtal som grund för att reformera arbetsmarknaden i Sverige.

Men jag hoppas också att du har förståelse för att vägen dit kan bli både lång och knagglig. Att göra stora förändringar i systemen på arbetsmarknaden tar ofta mycket lång tid. Tänk bara på förhandlingarna om ett nytt ITP-avtal. De varade, inklusive några pauser, mer än ett decennium.

Jag tror dock inte att arbetet för ett nytt huvudavtal kommer att pågå så länge. Under våren tycker jag att det är rimligt att vi har hittat lösningar som på ett bra sätt tillvaratar de gemensamma intressen som finns hos både arbetstagare och arbetsgivare av trygghet och flexibilitet.

Min erfarenhet är att de flesta som har sin försörjning i näringslivet vet att ständig omprövning är en viktig del av det som gör ett företag konkurrenskraftigt. Det är sällan roligt att ändra på det som är välbekant, men det är ändå omprövningar och nysatsningar som oftast - om än inte alltid - leder till bättre produkter och tjänster, till bättre affärer och till att vi också utvecklas som människor. På så sätt rustar vi oss bättre för nästa omgång - för den kommer alltid - av omprövning och nytänkande.

Det svenska näringslivet håller världsklass när det gäller att förstå och dra nytta av förändringar. Det är kanske orättvist att jämföra med den svenska arbetsmarknaden, men inte helt: vi har omställningsavtal med både LO och PTK som är höggradigt effektiva när det gäller att erbjuda anställda stöd och hjälp till nya starter i arbetslivet.

Ändå tycker jag att arbetsmarknadens sätt att fungera är en hämsko för både företag och anställda. Anställda vågar inte säga upp sig för att ta en ny chans när risken att hamna sist i turordningen på nästa arbetsplats väger tyngre i den personliga kalkylen. Och företag drar sig i det längsta för att anställa för att företagarna inte vill riskera att hamna i en neddragningssituation där man inte kan styra över möjligheterna att på olika sätt driva verksamheten vidare. Det här är inte bra, här får varken nya livschanser eller affärsidéer den nödvändiga syresättning som behövs för att människor och företag ska utvecklas väl.

Företagare har inget intresse av att människor ska komma i kläm. Det är precis tvärtom. Men det är i företagen man ser att de regler vi i dag har på arbetsmarknaden alldeles för ofta innebär att vi misshushållar med mänskliga resurser. Jag tror att det vore bra om fler anställda i företagen oftare kände en tillit till att deras kompetens är beredd att tas emot i nya sammanhang. Mycket av arbetet för ett nytt huvudavtal kommer att handla om detta, hur vi som parter kan bidra till ett gynnsamt klimat på arbetsmarknaden för förändring och växande - både för företag och för anställda.

Formen för detta är kollektivavtalet. Det är nog så viktigt. Kollektivavtalet är det instrument som vi på den svenska arbetsmarknaden har valt att använda oss av för att reglera relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är ett utmärkt instrument. Men det är inte självspelande. Det behöver vårdas och tas om hand av dem som äger det, parterna på arbetsmarknaden.

Från Svenskt Näringslivs sida har vi drivit en ganska rak debatt om på vilket sätt kollektivavtal bör träffas, vad avtalen bör innehålla, om värdet av att ingångna avtal hålls. Vi har fått kritik för att vara emot kollektivavtal, trots att vår egen självbild är att vi är kollektivavtalens försvarare.

Vi har - så sent som i avtalsrörelsen 2007 - sett avtalsförhandlingar där varsel har lagts innan medling har kommit i gång, vi har sett serievarsel som trappar upp stridsåtgärderna vid förutbestämda tidpunkter och vi har sett sympativarsel som minskar kollektivavtalets stabiliserande verkan.

Vi har fått stöd från erfarna bedömare av arbetsmarknadens spelregler. Sjuttiotalets lagstiftade regler för umgänget på arbetsmarknaden tog ansvaret från parterna men även bytesmedlen, kan man säga, som behövs i en förhandling.

Arbetsgivarna har upplevt en förödmjukande obalans i förutsättningarna mellan parterna på arbetsmarknaden, och många - inte minst nya - företag tycker inte längre att kollektivavtal är en intressant produkt. De är sällan emot idén, men de gillar inte innehållet. För stelbent och styrande, säger de.

Detta måste vi som arbetsgivarorganisation förhålla oss till. En viktig grund för vår inbjudan till LO och PTK är att vi uppfattar att även de fackliga företrädarna vill göra det på ett mer prövande sätt än tidigare.

När detta läses bör vi redan ha träffats för att hitta fram till en ny samarbetsanda. Kanske kommer du att läsa i tidningarna om det som i medierna gärna blir huvudsaken: utspel, positioner, tuffa tag. Men i skrivande stund tror jag inte att det kommer att bli så, och om det ändå blir det hoppas jag att du mellan raderna kan se att det i detta finns ett starkt engagemang hos oss företrädare att komma framåt och hitta lösningar i för Sveriges välståndsutveckling väldigt viktiga frågor.                  

Ståndpunkter:

  • Ständig omprövning gör företag konkurrenskraftiga.
  • Anställda vågar inte byta jobb på grund av risken att hamna sist i turordningen.
  • Många företag tycker inte längre att kollektivavtal är en intressant produkt.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB