När Teknikföretagens chefsjurist Anders Weihe i förra veckan började yra om en lagstadgad minimilön på mellan 9 000 och 10 000 kronor undrade nog många om de hört rätt. Men sluggern Weihe spelar rollen av arbetsgivarnas slickade finger, som ska känna vart vindarna blåser. Han "överträffar sig själv i tramsighet", kommenterade Unionens förhandlingschef Lars-Bonny Ramstedt.

Det är inte bara nivån som är oskälig i Anders Weihes utspel. Han hävdar att utländska arbetare och tjänstemän som tillfälligt stationeras i Sverige inte kan skyddas genom kollektivavtal därför att deras arbetsgivare inte tillhör en svensk arbetsgivarorganisation. Har inte Weihe hört talas om den överenskommelse som träffades för ett par år sen mellan Svenskt Näringsliv och PTK och LO om hur fler Vaxholmskonflikter skulle kunna undvikas?

Genom att erbjuda det gästande företaget temporärt medlemskap i ett svenskt arbetsgivarförbund skulle det vara möjligt att inleda inrangeringsförhandlingar om löner och andra relevanta villkor för gästarbetarna. Parterna var överens om att branschens lägstlön inte skulle gälla med något slags automatik. Lönen skulle förhandlas fram och bestämmas efter erfarenhet, kompetens, prestation och marknadsläget.

Skulle det slickade fingret Anders Weihe representera en majoritet i arbetsgivarleden lär de nyss inledda samtalen om ett nytt Saltsjöbadsavtal snabbt haverera. Tar man i stället tillvara den överenskommelse som finns sen 2005 bör det gå att hitta en teknik för att synliggöra den lön som är tvingande i Sverige för arbetsgivare från andra EU-länder. Ett slags stupstock kan vara en modell i de fall och för de anställda där parterna inte kommer överens om annat.

Stupstocken får inte underskrida branschavtalets lägstlön.

Lösningen förutsätter att den svenska utstationeringslagen - efter omarbetning - gör klart att lokala förhandlingar alltid ska ske, även om den gästande arbetsgivaren med hjälp av branschavtalet enkelt ska kunna räkna ut vad företaget minst måste punga ut med.