Filmer som "Farligt begär" från 1988 med bl a Glenn Close, som ger sin förre älskare i uppdrag att förföra en dam, men f d älskaren förför två, har förmodligen präglat bilden av Versailles hos en försvarlig del av den svenska allmänheten. Sådant förekom förvisso, men mera betydelsefullt är Versailles som de enväldiga franska Bourbonkungarnas maktcentrum.
Om detta har Jonas Nordin skrivit en stundtals fascinerande, stundtals ganska tråkig bok. Vad läsaren tycker om det ena eller det andra handlar om personliga preferenser.
Vad som skulle komma att bli den enorma palatsanläggningen började som ett enkelt jaktslott anlagt av Ludvig XIII, "De tre musketörernas" kung, kom succesivt att byggas ut i första hand av hans son, Ludvig XIV. Tre stora utbyggnadsperioder gjordes Versailles till till den anläggning vi kan se än idag. Under processen slukades flera bondbyar och deras marker upp av det ständigt växande projektet. Versailles är inte bara ett palats och en väldig parkanläggning. Det tjänade också som kunglig jaktmark.
Ludvig XIV tillbringade alltmer tid i Versailles och 1682 tog han steget fullt ut och gjorde slottet till säte för regeringen. Det förblev det till Franska revolutionen 1789.
Nordin berättar samvetsgrant om utbyggnaden av parken, dess fontäner och boskéer. Han gör samma sak med slottet, anger hur det byggts ut och hur rummen disponerades och omdisponerades. Det är inte bara de kungliga som skulle ha plats. Hovet kräver sina utrymmen, liksom soldaterna i gardesregementena, tjänare, kockar, pigor med flera. Dessutom krävs stallar för de tusentals hästar som måste till för att hela "maskineriet" ska fungera. Allt detta finns för den kultur- och arkitekturhistoriskt intresserade. Det upptar en huvuddel av boken.
Den franska hovetiketten blev stilbildande för Europa. Vi har svårt att förstå att den franska högadeln svartsjukt bevakade varandra för att få räcka fram skjortan vid kungens uppstigande eller bära undan byxorna vid majestätets sänggående. Hovlivet i Versailles har uppfattats som en urbild av stel och fåfäng etikett. Man glömmer då att 1600- och 1700-talets samhällen byggde på auktoritet, inte samtycke. Det handlade också om en hederskultur. En persons anseende var en förutsättning att vinna framgång och respekt. Anseendet var en politisk resurs. Etikett var också en uppförandekod som formade relationer och positioner, inte minst vid hovet. Samtidigt var hovceremonielet ett politiskt vapen. Frankrikes förnämsta familjer samlades runt kungen för att passa upp på honom. Regerandet sköttes av en lågadlig regeringsbyråkrati som för sin ställning var beroende av kungen.
För den mer politiskt-historiskt intresserade hade boken vunnit på om den delen hade varit mer omfattande.