Arbetslivsinstitutet, ALI, och dess 285 aktiva forskare stod för en stor del av den svenska arbetslivsforskningen, främst inom områdena hälsa och arbetsmiljö.
Att lägga ner institutet var en av de allra första åtgärder som den borgerliga regeringen gav sig i kast med efter att man tagit makten hösten 2006. Motiveringen var att minska den statliga byråkratin och att arbetslivsforskningen bör bedrivas på universitet och högskolor. Trots omfattande protester från forskare och från fackligt håll, både i Sverige och internationellt, slog ALI igen den 30 juni 2007.
Två år efter nedläggningen fanns endast hälften av ALI:s forskare kvar inom området, visar en rapport som gjordes på uppdrag av Vinnova och forskningsrådet FAS år 2009.
Enligt rapporten innebar nedläggningen av ALI en väsentlig krympning av den samlade arbetslivsforskningen i Sverige; inom huvudområdet, arbetsmiljö och hälsa, har antalet forskare minskat med 33 procent. Exakt hur det ser ut i dag finns det inga siffror på men de experter och forskare som Kollega talat med uppger att mycket talar för att antalet arbetslivsforskare har fortsatt att minska.
- Det är unikt att ett land väljer att göra sig av med ett nationellt kunskapscentrum för arbetslivet. Klart att man var förbannad över att det fick gå till som det gjorde, det var en slags förintelseprocess, säger professor Gunnar Aronsson (th) som i dag arbetar vid Stockholms universitet.
På ALI var flera forskningsdiscipliner samlade under ett tak och forskarna kunde på ett unikt sätt samarbeta över gränserna. Nedläggningen innebar att arbetslivsforskning splittrades, menar kritiker. ALI-forskarna som fortsatte inom området verkar i dag på en stor mängd universitet och högskolor runt om i landet med ett fåtal individer på varje institution.
- I dag bedrivs forskningen som små isolerade öar ute på institutionerna som saknar de kontaktytor mot arbetslivet som ALI hade, bland annat tack vare den företagshälsovårdsutbildning som institutet drev. Där fick vi forskare tidigt signaler på vad som pågick i arbetslivet och vilka arbetsmiljöproblem som fanns ute i verkligheten. Det tvärvetenskapliga arbetssättet som präglade ALI existerar inte i dag på institutionerna, säger Gunnar Aronsson.
Sedan nedläggningen har landets arbetslivsforskare fått betydligt mindre pengar att röra sig med. I rapporten från 2009 beräknas det årliga bortfallet till cirka 213 miljoner kronor.
De tidigare ALI-forskare som Kollega talat med bekräftar att det har blivit svårare att få anslag till forskningsprojekt. De utspridda resurserna måste nu konkurrera med annan forskning inom varje högskola och universitet.
Men allt går inte i moll, medan den statliga stöttningen har krympt har arbetsmarknadens parter i form av AFA Försäkring blivit en viktigare forskningsfinansiär. Sedan nedläggningen har det också uppstått nya initiativ mellan arbetslivsforskare runt om i landet för att hålla samman och förnya området, bland annat genom nätverket FALF, Forum för arbetslivsforskning.
Bibliotekets unika samling hamnade på Arbetslivshögskolan i Lund och är digitalt sökbart, men enligt Gunnar Aronsson försvann ovärderlig kunskap med bibliotekspersonalen.
- Man försökte även förinta arvet i form av biblioteket. ALI var ett stort kunskapscentrum som hade överblick på hela forskningsområdet. Det var inte bara att litteraturen var samlad på ett ställe utan att det fanns folk som kunde ge service och se till att det fanns överblick. Precis som forskarna så spreds människorna som jobbade på biblioteket för vinden, säger han.
Vid nedläggningen för sex år sedan var Sverige ett föregångsland inom arbetslivsforskningen som arragerade stora internationella konferenser och presenterade forskningsrön som var världsledande. Man hade ett stort utbyte över hela världen, bland annat i form av utbildningar för forskare i Sydamerika och Nordafrika.
I dag är Sverige ett av få i-länder som saknar en samlad arbetslivsforskning. En effekt av nedläggningen är att genomslaget för svensk arbetslivsforskning i internationella vetenskapliga tidskrifter har sjunkit dramatiskt, enligt Ulf Sandström, gästprofessor i teknik och vetenskapsstudier vid KTH. Läs mer: Svensk forskning höll världsklass.
Gunnar Aronsson anser att en ideal lösning vore att inrätta ett nordiskt arbetslivsinstitut.
- Norden har mycket gemensamt när det gäller arbetsmiljöfrågor. I dag kan forskare sitta i Stockholm och Helsingfors och göra samma sak utan att veta om det, det skulle kunna bli stora samordningsvinster. Och om det omfattade fyra fem länder skulle det inte behöva kosta så mycket heller, säger han.