Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria i Lund, är också en flitig publicist. Efter tegelstenen om 1900-talets filosofi (recenserad i Kollega.se 2011-12-19) kommer nu en skildring av det nästan mytomspunna mötet mellan drottning Christina och den franske filosofen René Descartes.
Drottning Christina var inte vilken regent som helst. Descartes kom till Stockholm i början av oktober 1649. Året före hade Westfaliska freden, som gjorde slut på trettioåriga kriget, slutits. Sverige hade blivit en regional stormakt i Nordeuropa, som nästan hade lyckats att göra Östersjön till ett svenskt innanhav. Christina var med andra ord en härskare att räkna med.
På det personliga planet hade Christina bestämt sig för att aldrig gifta sig, trots påtryckningar från Riksrådet och Riksdagens ständer. För att slippa det drev hon en kampanj för att göra kusinen Karl Gustav (Christinas far Gustav II Adolf var halvbror med Karl Gustavs mor) till arvfurste och efterträdare - utan att behöva gifta sig med honom. Drottningens sätt att driva igenom sin vilja mot i första hand Rådets och adelns vilja och under processen dessutom föra över en hel del av makten från Rådet och Axel Oxenstierna till sig själv visar att hon förmodligen var en av de skickligaste maktspelare som någonsin suttit på Sveriges tron - och det vid 22 års ålder.
René Descartes var en av 1600-talets mest betydelsefulla filosofer. Mest berömd är han för sin metod att använda tvivlet som en metod att nå fram till säker kunskap. När han då så småningom kom fram till att tvivlet inte kan lura honom att han inte existerar när han faktiskt gör det så tyckte han att han nått sin fasta punkt. Härav den berömda satsen som anses sammanfatta hans filosofin: "jag tänker, alltså finns jag till" eller på latin "cogito, ergo sum". Både Descartes själv och inte minst hans anhängare menade att hans filosofi representerade något nytt byggd på rationella, geometriska principer. En stor del den antika "ballasten" ansåg man därmed kunde kastas över bord.
Nordin ger en mycket ingående redogörelse för den korrespondens som föregår Descartes resa till Stockholm. Kontakten förmedlas av den franske ambassadören i Stockholm, Pierre Chanut. Hans brevväxling med Descartes och rapporterna till kardinal Mazarin - Frankrikes egentlige makthavare - i Paris är en huvudkälla till förhållandena vid Christinas hov och till mötet mellan drottningen och filosofen. Skälet till Stockholmsresan var för Descartes att undervisa drottningen i filosofi. Men han hann även med annat; t ex skrev han en komedi för att roa hovet och gjorde utkast till en akademi för Christinas räkning.
Själva lektionerna vintern 1649/50 ägde rum i Christinas bibliotek, sannolikt utkylt vid den här tiden på året, klockan fem på morgonen. Det var den tid drottningen hade över innan regeringsbestyren.
Om innehållet i studierna vet vi ganska lite, men de ägde rum under en kort tid. Descartes kom till Stockholm i början av oktober 1649. Sedan dröjde det några veckor innan han fick träffa drottningen och påbörja undervisningen. Under vintern bröt det ut en influensaepidemi i Stockholm. I början av februari drog Descartes på sig sjukdomen som utvecklades till lunginflammation. Han dog tidigt på morgonen den 11 februari 1650.
Man kan tycka att detta i sammanhanget korta sammanträffande inte är mycket att tala om. Dock,fascinationen över mötet mellan den vittberömda, lärda drottningen och den store filosofen tycks aldrig upphöra att förtrolla. Det beror i första hand på frågan om och i så fall i vilken grad René Descartes påverkade Christina i hennes beslut att avsäga sig kronan och övergå till katolicismen. Svante Nordin anser att Pierre Chanut och Descartes visserligen på djupet diskuterat religiösa frågor, inklusive den katolska kyrkans lära, men att det har handlat om en indirekt påverkan snarare än direkta övertalningsförsök. Det är en uppfattning som delas av historikern Curt Weibull i hans fortfarande mycket läsvärda i biografi från 1931. Nordin pekar också på att Christina i Chanut och Descartes möte två mycket bildade och förfinade representanter för katolicismen, alltså män i hennes egen smak, vilket naturligtvis också kunde ha påverkat. Nordins och Weibulls slutsatser anser en annan av Christinas biografer, Sven Stolpe, alldeles omöjliga. Han polemiserar våldsamt mot den tolkningen. I stället hävdar han att skälen till tronavsägelsen och övergången till katolicismen hade att göra med en neuros som handlade om det faktum att hon var en kvinna som aldrig kunde tänka sig att bli hustru, men ändå hade att fungera i en manlig värld som härskarinna och statschef.
Debatten lär fortsätta. Den är spännande, men lär aldrig producera att slutgiltigt svar.
