Alla älskar inte Italien. Själv har jag träffat jag italienare som flyttat till Sverige för att slippa trängseln, gapigheten och den stundom vansinniga trafiken.
Men för många av oss andra är Italien världens bästa land. Naturen, språket, maten, kulturen - i allt är Italien campione. Det är också - på gott och ont - ett egenartat land. Tänk bara Berlusconi, i vilket annat land vore ett sådant fenomen möjligt?
Göran Hägg har kopplat det stora greppet om Italien och fått till en nätt populärhistorisk bok som sträcker sig från enandet för 150 år sedan fram till i dag.
Utan tvekan behärskar han sitt ämne. Faktiskt så pass väl att han mestadels lyckas undvika den vanliga fallgropen för den som arbetar med ett faktabemängt material: att bli tråkig. Roligast att läsa, tycker jag personligen, är Hägg när han ger sig i kast med olika former av italiensk populärkultur. Här får man bland annat läsa om den italienska schlagerns starka ställning på 50- och 60-talet. Sanremovinnaren 1964, Non ho l`etá (Jag har inte åldern inne) med Gigliola Cinquetti, blev till exempel en världssuccé.
Och vi får givetvis också veta att låten fortfarande har aktualitet. När regissören och skådespelaren Roberto Benigni höll tal under 2011 års Sanremofestival passade han på att koppla ihop den med Ruby Rubacuori, "Hjärterövaren", den minderåriga marockanskan som figurerade i en av Berlusconis sexskandaler.
I Italien är politiken aldrig långt borta.