Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

"Måste ha bidragen om vi ska överleva"

Att vi som skattebetalare ska bidra med pengar till företag i glesbygden har varit omdiskuterat. Men många som Kollega talat med hävdar att det är det enda sättet att få hela Sverige att leva.
Anita Täpp Publicerad
Tommy Andersson
Unionenklubbens ordförande Anne-Lie Sellkvist, HR-assistenten Richard Stålhandske och Johan Claesson i Sykes kundsupport är övertygade om att callcentret finns i Sveg tack vare de statliga bidragen på 39 miljoner kronor som betalats ut till företaget. Tommy Andersson

– Det har ju varit en debatt om de närande och tärande delarna av Sverige där det har funnits attityder som att vi alla skulle vara bidragstagare i landsorten. Men man måste faktiskt se det här i stort, säger centerpartisten Anders Häggkvist, kommunpolitiker i Härjedalen.

– De produkter som kommer från glesbygden, som energi och mat är ju nödvändiga för hela Sverige, vi kan inte leva på det administrativa i Stockholm. Om vi ska överleva måste vi ha de här bidragen som betyder mycket för att få i gång stora investeringar och företag som stannar kvar. Dessutom ger de många pluseffekter för andra småföretag.

Bidragen är ofta helt avgörande vid en investering.

Kommunens näringslivschef Ville Welin har samma uppfattning.
– Bidragen är drivkraften i all utveckling här uppe och skapar framtidshopp, säger han och förklarar att när företagarna inom fjällturismen, som är Härjedalens viktigaste inkomstkälla, med hjälp av bidragen kan investera i nya liftar och turistboenden så skapar det viktiga ringar på vattnet. För om man man har en bra fjällanläggning så kommer också fler besökare vilket inte bara leder till fler arbetstillfällen på fjället utan också till att man vågar investera i mer bostadsbyggande, öppna skidskolor liksom att Härjedalens matbutiker och andra affärer får fler kunder, vilket skapar ännu fler jobb.

– Utan de här stöden hade utvecklingen inte alls sett ut som den gjort de senaste åren. Bidragen är ofta helt avgörande vid en investering. Företagarna klarar inte de sista procenten på egen hand, och man gör inga jättevinster, men då får man ändå ihop kalkylen.

Företag i Härjedalen har fått bidrag med nästan exakt en halv miljard kronor mellan 2004 och 2013. Därmed är man den kommun som fått mest under den perioden när sammanlagt nära 11,2 miljarder betalats ut i stöd till företag i glesbygden.
Den största andelen av bidragen går till företag i Norrland, men ges också till företag i vissa delar av Dalarna, Gävleborg, Värmland, Småland och Västra Götaland.

Hur många jobb själva bidraget resulterar i är svårt att säga eftersom stödet ingår i en större investering där företaget står för den huvudsakliga kostnaden och där investeringen ibland sannolikt skulle ha gjorts även utan bidrag.

Men enligt en rapport från Tillväxtverket, som gäller de bidrag som beviljades under 2012, beräknades företagsstöden ge totalt 3 774 nya arbetstillfällen. Den genomsnittliga kostnaden för varje arbetstillfälle var då 220 000 kronor.
Till detta kommer också bidrag som kan sägas i första hand vara till för att stödja de jobb som redan finns. Ett sådant är transportbidraget som ska kompensera för de extra kostnader som företag i gles­bygden har på grund av långa transportavstånd. Under 2012 gick denna typ av statligt stöd till arbetsplatser med sammanlagt nära 30 000 anställda, främst i Norrland.

I Härjedalen har en stor del av företagsstödet under det senaste decenniet gått till företagen inom fjäll­turismen men också till industrier och andra företag. De vi talat med är övertygade om att stödet har bidragit till att hålla nere arbetslöshetssifforna som nu länge har legat under riksgenomsnittet.

– Det har ändrats oerhört mycket här i Härjedalen under de senaste tio, tolv åren. Innan dess steg arbetslösheten mycket mer än den gör i dag efter turistsäsongen. Tack vare de stora investeringar som har gjorts inom fjällturismen och de kringeffekter det har så är det nu mycket byggande, reparationer, storstädning av stugor och annat under resten av året, säger Ville Welin.

Visst har vi också råkat ut för oseriösa arbetsgivare...

Också Örjan Berglund, chef på näringslivsenheten på länsstyrelsen i Jämtland, anser att företagsstödet är oerhört viktigt för glesbygden. Inte minst på grund av ”brister i den finansiella infrastrukturen” som han säger.

– Bankerna är inte helt spelbara när det gäller vissa företagsverksamheter och man ser dessutom ett lågt säkerhetsvärde i företag ute på landsbygden vilket gör att man inte lånar ut. Då får företagarna en säkerhetsbuffert när det gäller finansieringen med hjälp av företagsstöden.

När Örjan Berglund har undersökt hur mycket investeringar bidragen i Jämtlands län har genererat under åren 2001 till 2013 har han funnit att de 1,3 miljarder kronor som staten skjutit till har resulterat i investeringar på nära 5,4 miljarder.

– Här i Jämtland är ju turismen vår basindustri och utan den här typen av bidrag hade inte utvecklingen i branschen alls varit på den nivå som den är i dag. Visst hade det kunnat bli en del investeringar ändå, men jag vet att många inte hade blivit av då, särskilt när det har handlat om stora investeringsbelopp.

Det tycks också som nästan alla de bidrags­tagande företag överlever och fortsätter sin verksamhet i glesbygden, åtminstone i fem år sedan bidraget beviljats, enligt uppgift från tjänstemän på ett par av länsstyrelserna i Norrland som Kollega har talat med. Det är också näringslivschefen Ville Welins uppfattning.

– Visst händer det att man inte stannar och visst har vi också råkat ut för oseriösa arbetsgivare, men det är ett fåtal, säger han.

Om man ska döma utifrån situationen i Härjedalen så tycks också de flesta av de bidragstagande företagen ha schysta villkor för sina anställda. Enligt en ombudsman på Unionens regionkontor i Jämtland har alla företag som fått företagsstöd under det senaste decenniet kollektivavtal. Det behöver inte betyda att allt är frid och fröjd men enligt ombudsmannen har ingen allvarlig konflikt uppstått på något av de aktuella företagen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmarknad

”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen

Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Sandra Lund Publicerad 22 januari 2026, kl 06:01
Arend Stührmann står mot en grå vägg och blickar in i kameran. Han bär svarta glasögon och svarta kläder, och ser allvarlig ut.
Arend Stührmann har arbetat i dataspelsbranschen i över 15 år och i flera länder. Efter upprepade utköp vill han nu stanna i Sverige – men överväger att lämna branschen. Foto: Åke Ericson

Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.

– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.

Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.

Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt. 

Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.

Utköpt för andra gången 

Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.

Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.

I början av året var det dags igen. 

Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.

Välfärd lockar många i dataspelsvärlden

Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.

– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.

Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.

Nu har det mattats av.

 

 

Arend Stührmann i lång svart läderrock promenerar ut ur bild. I bakgrunden syns en tegelvägg med stora fönster.
Arend Stührmann har jobbat i dataspelsföretag i hela världen, och mönstret med att bli uppsagd när produkten är klar är globalt. Nu vill han stanna i Sverige. Foto: Åke Ericson

Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.

Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.

Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar

Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.

På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.

– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.

Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.

Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.

– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.

 

Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.

Kan man säga nej till att bli utköpt?

– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.