Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

"Måste ha bidragen om vi ska överleva"

Att vi som skattebetalare ska bidra med pengar till företag i glesbygden har varit omdiskuterat. Men många som Kollega talat med hävdar att det är det enda sättet att få hela Sverige att leva.
Anita Täpp Publicerad
Tommy Andersson
Unionenklubbens ordförande Anne-Lie Sellkvist, HR-assistenten Richard Stålhandske och Johan Claesson i Sykes kundsupport är övertygade om att callcentret finns i Sveg tack vare de statliga bidragen på 39 miljoner kronor som betalats ut till företaget. Tommy Andersson

– Det har ju varit en debatt om de närande och tärande delarna av Sverige där det har funnits attityder som att vi alla skulle vara bidragstagare i landsorten. Men man måste faktiskt se det här i stort, säger centerpartisten Anders Häggkvist, kommunpolitiker i Härjedalen.

– De produkter som kommer från glesbygden, som energi och mat är ju nödvändiga för hela Sverige, vi kan inte leva på det administrativa i Stockholm. Om vi ska överleva måste vi ha de här bidragen som betyder mycket för att få i gång stora investeringar och företag som stannar kvar. Dessutom ger de många pluseffekter för andra småföretag.

Bidragen är ofta helt avgörande vid en investering.

Kommunens näringslivschef Ville Welin har samma uppfattning.
– Bidragen är drivkraften i all utveckling här uppe och skapar framtidshopp, säger han och förklarar att när företagarna inom fjällturismen, som är Härjedalens viktigaste inkomstkälla, med hjälp av bidragen kan investera i nya liftar och turistboenden så skapar det viktiga ringar på vattnet. För om man man har en bra fjällanläggning så kommer också fler besökare vilket inte bara leder till fler arbetstillfällen på fjället utan också till att man vågar investera i mer bostadsbyggande, öppna skidskolor liksom att Härjedalens matbutiker och andra affärer får fler kunder, vilket skapar ännu fler jobb.

– Utan de här stöden hade utvecklingen inte alls sett ut som den gjort de senaste åren. Bidragen är ofta helt avgörande vid en investering. Företagarna klarar inte de sista procenten på egen hand, och man gör inga jättevinster, men då får man ändå ihop kalkylen.

Företag i Härjedalen har fått bidrag med nästan exakt en halv miljard kronor mellan 2004 och 2013. Därmed är man den kommun som fått mest under den perioden när sammanlagt nära 11,2 miljarder betalats ut i stöd till företag i glesbygden.
Den största andelen av bidragen går till företag i Norrland, men ges också till företag i vissa delar av Dalarna, Gävleborg, Värmland, Småland och Västra Götaland.

Hur många jobb själva bidraget resulterar i är svårt att säga eftersom stödet ingår i en större investering där företaget står för den huvudsakliga kostnaden och där investeringen ibland sannolikt skulle ha gjorts även utan bidrag.

Men enligt en rapport från Tillväxtverket, som gäller de bidrag som beviljades under 2012, beräknades företagsstöden ge totalt 3 774 nya arbetstillfällen. Den genomsnittliga kostnaden för varje arbetstillfälle var då 220 000 kronor.
Till detta kommer också bidrag som kan sägas i första hand vara till för att stödja de jobb som redan finns. Ett sådant är transportbidraget som ska kompensera för de extra kostnader som företag i gles­bygden har på grund av långa transportavstånd. Under 2012 gick denna typ av statligt stöd till arbetsplatser med sammanlagt nära 30 000 anställda, främst i Norrland.

I Härjedalen har en stor del av företagsstödet under det senaste decenniet gått till företagen inom fjäll­turismen men också till industrier och andra företag. De vi talat med är övertygade om att stödet har bidragit till att hålla nere arbetslöshetssifforna som nu länge har legat under riksgenomsnittet.

– Det har ändrats oerhört mycket här i Härjedalen under de senaste tio, tolv åren. Innan dess steg arbetslösheten mycket mer än den gör i dag efter turistsäsongen. Tack vare de stora investeringar som har gjorts inom fjällturismen och de kringeffekter det har så är det nu mycket byggande, reparationer, storstädning av stugor och annat under resten av året, säger Ville Welin.

Visst har vi också råkat ut för oseriösa arbetsgivare...

Också Örjan Berglund, chef på näringslivsenheten på länsstyrelsen i Jämtland, anser att företagsstödet är oerhört viktigt för glesbygden. Inte minst på grund av ”brister i den finansiella infrastrukturen” som han säger.

– Bankerna är inte helt spelbara när det gäller vissa företagsverksamheter och man ser dessutom ett lågt säkerhetsvärde i företag ute på landsbygden vilket gör att man inte lånar ut. Då får företagarna en säkerhetsbuffert när det gäller finansieringen med hjälp av företagsstöden.

När Örjan Berglund har undersökt hur mycket investeringar bidragen i Jämtlands län har genererat under åren 2001 till 2013 har han funnit att de 1,3 miljarder kronor som staten skjutit till har resulterat i investeringar på nära 5,4 miljarder.

– Här i Jämtland är ju turismen vår basindustri och utan den här typen av bidrag hade inte utvecklingen i branschen alls varit på den nivå som den är i dag. Visst hade det kunnat bli en del investeringar ändå, men jag vet att många inte hade blivit av då, särskilt när det har handlat om stora investeringsbelopp.

Det tycks också som nästan alla de bidrags­tagande företag överlever och fortsätter sin verksamhet i glesbygden, åtminstone i fem år sedan bidraget beviljats, enligt uppgift från tjänstemän på ett par av länsstyrelserna i Norrland som Kollega har talat med. Det är också näringslivschefen Ville Welins uppfattning.

– Visst händer det att man inte stannar och visst har vi också råkat ut för oseriösa arbetsgivare, men det är ett fåtal, säger han.

Om man ska döma utifrån situationen i Härjedalen så tycks också de flesta av de bidragstagande företagen ha schysta villkor för sina anställda. Enligt en ombudsman på Unionens regionkontor i Jämtland har alla företag som fått företagsstöd under det senaste decenniet kollektivavtal. Det behöver inte betyda att allt är frid och fröjd men enligt ombudsmannen har ingen allvarlig konflikt uppstått på något av de aktuella företagen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmarknad

Lista: Sumprunkare och fem andra utdöda yrken

Yrken kommer och går, och framtida jobb är svåra att förutse. Men vi kan se tillbaka på historiska jobb som inte längre finns - som till exempel sumprunkare och rackare.
Lena Michanek Publicerad 23 oktober 2026, kl 06:00
Småbåtar och bryggor i hamnen vid Slussen, med Stockholms bebyggelse och kyrktorn i bakgrunden.
Fiskarhamnen vid Slussen i Stockholm 1896. Här jobbade sumprunkare med att hålla infångad fisk vid liv. Fotograf: Okänd, Stadsmuseet i Stockholm

Teknikskiften har alltid påverkat arbetsmarknaden. Gatubelysning, kylskåp, modern sjukvård och nya lagar har inte bara gjort vardagen enklare. Förändringarna har också skickat hela yrkeskårer till historieböckerna. 
Här är sex jobb som en gång gick att skriva på visitkortet, åtminstone om visitkort hade varit vardagsmat.

 

1. Lykttändare 

I mitten av 1700-talet fick Stockholm allmän gatubelysning och kungliga förordningar bestämde när lyktorna skulle tändas och släckas. Därmed blev lykttändare ett yrke, som gick i graven under 1940-talet då elektriska lampor tog över. 

  1. Rackare 

En rackare var i södra Sverige dräng till bödeln, vilket bland annat innebar att göra i ordning avrättningsplatser och ta hand om de avrättade. Rackaren slaktade även hästar och andra djur och tog hand om avfall på nätterna. 

När rackaren kom för att slakta hästar serverades en slaktarsup i ett speciellt glas som ingen annan drack ur eftersom rackaren ansågs vara oren. Därifrån härstammar uttrycket ”ta sig en rackare”. Yrket försvann i samband med att dödsstraffet avskaffades i Sverige 1921. 

  1. Sumprunkare

Sumprunkaren såg till att vattnet i fisksumpar cirkulerade så att syre tillfördes och fiskarna inte dog. En sump är i sammanhanget en behållare för förvaring av levande fisk. 

Arbetet var hårt. En teknik var att fästa ett rep i sumpen eller i en båt med sump, och i andra änden sätta en tung sten som sumprunkaren höll i ständig rörelse. Yrket dog ut under 1940-talet, när modernare kylteknik gjorde sitt intåg.

  1. Salpetersjudare 

Yrket bestod i att samla in urindränkt jord och genom olika processer, däribland sjudning, utvinna salpeter. Gustav Vasa hade bestämt att jorden under böndernas ladugårdar tillhörde staten, eftersom salpeter var en viktig beståndsdel i svartkrut. Yrket hade öknamnet ”pissegubbe” och gick ur tiden när bomullskrutet upptäcktes. Den statliga organisationen för yrket avskaffades 1895.

  1. Munskänk 

En munskänk skötte dryckesvarorna vid kungliga hov och hos furstar och stormän. Munskänken skulle skydda sin herre mot förgiftning och behövde ibland prova drycken själv innan den serverades. En munskänk behövde vara pålitlig och yrket ansågs vara en förtroendepost. I Sverige tycks munskänkar ha funnits vid hovet till början av 1700-talet. 

  1. Fältskär 

En fältskär var medeltidens kirurg, ofta med en bakgrund som barberare. 

Under de många krigen i Europa under medeltiden var efterfrågan stor, men från 1800-talet började utbildade läkare successivt ta över kirurgin. Fältskär var dock en erkänd utbildning övervakad av Medicinalstyrelsen fram till slutet av 1800-talet.  

Källa: Wikipedia, Förvaltningshistorisk ordbok