Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Bakgrunden till stämningen i AD är att Unionen och Teknikarbetsgivarna är oense om vad som gäller i fråga om hur lönepotten ska fördelas när det gäller större företag som har verksamhet på flera arbetsställen eller driftsenheter.
Det har länge fungerat så att parterna på central nivå först kommit överens om att lönepotten exempelvis ska vara två procent av de löner som betalts ut på en arbetsplats. Lönepotten har sedan fördelats mellan de anställda på samma arbetsplats, efter förhandlingar mellan den lokala klubben och representanter för arbetsgivaren.
Men sedan en tid har Teknikarbetsgivarna hävdat att innebörden av löneavtalet är att storföretagens lönepott borde beräknas utifrån alla anställdas löner. Arbetsgivaren ska sedan, efter förhandlingar med facket, kunna fördela pengarna till anställda utan hänsyn till vilken arbetsplats de jobbar på.
- Frågan har funnits där ett tag vid våra förhandlingar men nu har saken drivits till sin spets. Vid lönerevisionen i våras tog Teknikarbetsgivarna upp frågan jättetydligt och förklarade att man skulle driva det här till domstol om vi inte la oss, vilket vi naturligtvis inte gjorde. Nu tar vi det här till AD för att få ett avgörande, säger C-G Hjort, tidigare biträdande förhandlingschef på Unionen, som varit med under processen.
...hela potten kan hamna i Stockholm.
Varför är den här frågan viktig för Unionen?
- Det finns väldigt många företag som har flera geografiskt spridda arbetsplatser fast det är samma juridiska person. Enligt vår uppfattning har vi sedan urminnes tider varit överens med arbetsgivarna om att det är på respektive arbetsställe som man ska räkna ut värdet av potten och sedan fördela den på samma arbetsställe.
- Om nu arbetsgivarna plötsligt skulle börja rucka på den här principen skulle i princip ett bolag som har tre arbetsställen exempelvis i Stockholm, Göteborg och Malmö kunna lägga ut hela potten i Stockholm medan de anställda vid de två andra arbetsplatserna inte får någonting.
Enligt C-G Hjort skulle en seger för arbetsgivarna i AD innebära att facket helt tappar möjligheten att påverka tillämpningen av löneavtalet.
- Då kan de göra precis som de vill. Visserligen är arbetsgivarna skyldiga att förhandla om lönepotten enligt löneavtalet. Men om de nu får rätt i AD så kan de alltså köra över fackklubben och ensidigt bestämma att hela lönepotten ska hamna på en arbetsplats i till exempel Stockholm, utan att det vore ett avtalsbrott.
Hoppas Teknikarbetsgivarna kunna spara pengar genom att använda lönepotten till att höja lönerna på arbetsplatser där det är svårast att behålla folk?
- Ja visst kan det vara så, säger C-G Hjort.
Skulle det inte också betyda att man skulle kunna få till en löneutjämning, om arbetsgivarna får rätt?
- Jo, så skulle det också kunna bli naturligtvis. Men vad vi är ute efter är att behålla den här viktiga principen och stadfästa att det är den som gäller. Annars förrycks de olika klubbarnas möjlighet till påverkan totalt. Då kommer arbetsgivarna att kunna göra precis som de vill sedan.
Enligt C-G Hjort har den här frågan hittills inte lett till särskilt många tvister.
- Men om arbetsgivarsidan tar hem det här spelet tror vi det kommer att leda till många tvister på arbetsplatserna, liksom en uppgivenhet över att vi liksom inte mäktar med att företräda medlemmarna på ett vettigt sätt, säger C-G Hjort.
Ordalydelsen är inte alldeles tydlig.
Martin Wästfelt, Unionens chefsjurist, som företräder förbundet i AD i det här fallet säger:
- Rent rättsligt anser vi att den ordningen vi har haft är den som följer avtalet. Även om ordalydelsen inte är alldeles tydlig så tycker vi att vi har stöd utifrån förhandlingarna när vi fick till avtalet och det sätt på vilket vi har fördelat lönepotten i kanske 25 år nu.
Är det till Unionens favör i Arbetsdomstolen?
- Ja, det kan man säga. För när AD ska pröva den här sortens tvister finns en slags hierarki i vad som styr när man ska tolka ett avtal och då är den gemensamma partsavsikten den främsta tolkningsdatan men i brist på det kan också praxis styra.
Frågan har hamnat riktigt på högkant.
Enligt Tomas Undin, biträdande förhandlingschef på Teknikarbetsgivarna, är anledningen till organisationens agerande en önskan från medlemsföretagen.
- Frågan har hamnat riktigt på högkant efter förhandlingar på ett av våra medlemsföretag.
Är inte syftet att försöka spara pengar genom att använda lönepotten till att höja lönen för de anställda som är svårast att behålla?
- Ja, det kan möjligen vara någons önskan, säger Tomas Undin.
Att leda ett fackförbund kan ge mycket goda inkomster. Tidningen Arbetsvärlden publicerar i dag en lista på vad ordförandena i fackförbunden tjänar. Tidningen har dels tagit reda på vilken lön facktopparna har från sitt förbund, dels hur mycket de har i extrainkomster, exempelvis från styrelseuppdrag.
Högst lön – om man bortser från extrainkomster – har Andreas Miller, ordförande för Ledarna, som tjänar 160 500 kronor i månaden. Lägst lön har Tull-Kusts ordförande Johan Lindgren, med en månadslön på 20 850 kronor. Peter Hellberg, ordförande för Unionen, tjänar 122 877 kronor.
Om man räknar med facktopparnas extrainkomster blir listan en annan. Då toppar Ulrika Boëthius, ordförande för Finansförbundet. Hon tjänar 116 976 kronor, men har en total månadsinkomst på 470 783 kronor. Anledningen är främst att hon tidigare varit anställd på Handelsbanken och fortfarande tar del av bankens vinstdelningsprogram.
Även Sineva Ribeiro, Vårdförbundets ordförande, har betydande extrainkomster. Hennes lön är 110 540 kronor. Totalt tjänar hon dock 187 933 kronor. Extrapengarna kommer från styrelseuppdrag och rese- och bostadsförmåner, enligt Arbetsvärlden.
Ordförande, förbund, uppgiven och taxerad inkomst.