I höstas varnade LO för att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän har blivit för stora. 2012 skiljde det över 10 000 kronor mellan de båda grupperna. Medan arbetarnas medellön var 23 500 kronor låg tjänstemännens på 33 700 kronor.

Då kommer vi tvingas bedriva mycket mer militariserade avtalsrörelser.

Enligt LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson kan en fortsatt utveckling i samma riktning leda till att LO ändrar taktik.

- Då kommer vi tvingas bedriva mycket mer militariserade avtalsrörelser. Då kommer vårt land att stanna.  Jag menar inte att vi ska utjämna skillnaden fullständigt, men det ska inte skilja 10 000 kronor.

Granskar man lönerna i typiska Unionenyrken upptäcker man betydligt större skillnader än så.

Enligt SCB:s siffror, som omfattar samtliga tjänstemän inom privat sektor och alltså inte enbart Unionens medlemmar, låg medianlönen för exempelvis en civilingenjör inom elektronik och teleteknik på 43 000 kronor. I andra änden av skalan hittar man  dataregistrerare med en medianlön på 23 100 kronor och receptionister på 23 000 kronor.

Avståndet mellan grupperna är inte bara stort, det fortsätter att växa. Under åren 2007-2012 steg medianlönen för de ovan nämnda civilingenjörerna med 5 000 kronor. Under samma tid ökade medianlönen för dataregistrerarna med 1 400 kronor, medan receptionisternas medianlön steg med 3 000 kronor.

Tittar man på chefsbefattningar, som ekonomichefer, personalchefer och it-chefer hade dessa löneökningar på mellan 8 000 och 10 000 kronor under samma period.

Att de högavlönade drar ifrån går också att utläsa ur den statistik som går att få från Unionen. Den är visserligen ytterst begränsad eftersom den enbart visar de tre åren 2010-2012. Mellan de tio procent av medlemmarna som hade lägst respektive högst lön skiljde det 20 460 kronor 2010. 2012 var skillnaden 23 250 kronor.

På bara några år har alltså skillnaden ökat med nästan 14 procent.

Men till skillnad från LO:s företrädare anser inte Martin Linder, andre vice ordförande i Unionen, att löneskillnaderna automatiskt skulle vara av ondo.

- I grunden faller löneskillnaderna tillbaka på vår lönepolitik som säger att lönen ska vara individuell och differentierad. Vi tycker att individerna ska tjäna olika mycket, men självklart baserat på sakliga grunder och fastställda kriterier.

Det finns ingen magisk gräns för hur stor löneskillnaden kan bli.

I Unionens löneprinciper står bland annat att lönen ska bestämmas med hänsyn till ansvaret och svårighetsgraderna i arbetsuppgifterna och den anställdes sätt att uppfylla dessa.

- För att bli accepterad både av den enskilde och kollegorna är det väldigt viktigt att lönen uppfattas som rättvis och kopplad till de arbetsuppgifter som man utför.

Men kan klyftan mellan de högavlönade och de lågavlönade bli för stor – till och med så stor att förbundet splittras?
 
- Nej, jag tror inte det. Det är feltänkt att olika grupper av anställda skulle stå emot varandra. De ska ge varandra kraft och stöd i stället. Det finns ingen magisk gräns för hur stor löneskillnaden kan bli.

- Vi ska ju organisera alla tjänstemän i privat sektor, och det kan ju tänkas att vi inte lyckas företräda alla gruppers intressen. Men det blir inte löneskillnaden i sig som är problemet, inte om vi kan visa dem att de får löneutveckling, att vi jobbar för deras intressen och för att de ska få kompetensutveckling.

Martin Linder menar att det inte heller är tänkbart att vissa grupper inom Unionen ska få stå tillbaka för att andra ska få en bättre löneutveckling.

- Vår tanke är att alla i ett företag bidrar och därför har rätt till löneutveckling. Utifrån det är det svårt att se att man skulle kunna göra omfördelningar mellan olika grupper inom Unionen.