Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Våga kritisera chefen

Ingen människa kan läsa tankar. Så om något skaver med din chef måste du våga ta upp det om en förändring ska till. Själv har jag haft stor nytta av feedback jag fått från jobbarkompisar.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

”Jag tyckte att du lät arg på mötet, varför?” Den feedbacken fick jag av en jobbarkompis för många år sedan. Stämningen på arbetsplatsen var väldigt snäll och mjuk så det stack ut att chefen – som var jag – visade ilska. Frågan gjorde att jag blev tvungen att reflektera: kände jag mig arg? Njäe, inte riktigt, men irriterad. Varför?

Efter lite funderande insåg jag att känslan som visade sig som ilska eller irritation grundades i stress. Någon på mötet hade föreslagit en intressant idé för utveckling, men det enda jag kunde tänka på var: hur ska vi hinna? Alla i gänget har redan fullspikat med jobb, det kommer att skapa för stor belastning och det är mitt ansvar att de inte bränner ut sig.

Men i stunden lyckades jag inte formulera det, eller börja fundera på lösningar eller prioriteringar. Så jag reagerade känslomässigt vilket förstås blev helt obegripligt för gruppen och satte stopp för vidare diskussion.

Att få syn på sådant hos sig själv är guld värt

Så långt kommen i analysen insåg jag att den där olustiga reaktionen inte var en engångsföreteelse utan ett mönster för mig i den typen av situationer. Och att få syn på sådant hos sig själv är guld värt. Jag kan numera, i förebyggande syfte, upplysa medarbetare: ibland när jag blir stressad låter jag arg. Och såklart försöka ta fem djupa andetag istället för att reagera känslomässigt.

Om min arbetskamrat inte hade gett mig feedback hade jag kanske fortsatt vara ”arga chefen” ofta. Jag är tacksam över att hon vågade.

Det kan kännas obehagligt eller riskfyllt att ge chefen återkoppling. Men ingen människa är tankeläsare. Om det ska ske en förändring är det nödvändigt att framföra sin kritik, menar ledarexperten Malin Trossing som vi har intervjuat. Läs hennes bästa knep för hur du kan gå till väga.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.