Träslöjdslärare. Det var svaret när jag i lågstadieåldern fick frågan om vad jag skulle bli. En underligt specifik plan för ett barn i den åldern kanske du tänker, men det var helt enkelt en kombination av mina föräldrars yrken: snickare och lärare. Kanske för att göra dem glada, kanske för att jag såg att de trivdes med sina arbeten.
Såklart hade jag ytterligare några parallella karriärspår i tankarna under uppväxten: världsberömd gymnast (förebild Nadja Comaneci) eller världsberömd popsångerska (förebild Agneta Fältskog).
Sedan blev vägen en annan och det är svårt att sätta fingret på exakt vad som avgjorde att min yrkesbana blev journalistikens. Så tror jag det är för många, att tillfälligheter avgör. Men också vår bakgrund och våra resurser förstås.
Nuförtiden upprepas som ett mantra att vi inte kan stanna i ett och samma yrke hela livet. Att vi måste vara beredda att ställa om. Det finns något positivt i det, kanske kan vi rätta till ett val som inte visade sig bli rätt eller slippa risken att bli uttråkade.
Häromdagen hamnade jag i ett samtal med vänner som är runt 50-strecket som tänker att de har åtminstone ett par yrkesskiften kvar innan det är dags att pensionera sig. I deras fall är det något positivt, de trivs med att drömma och se möjligheter.
Men för andra blir karriärbyte ett nödvändigt ont för att jobben försvinner när tekniken utvecklas och branscher förändras. Det kan vara kopplat till oro och stress. Hur sadlar du om ifall du har lån på bostaden och barn att försörja? Hur ska det gå till att läsa till ett nytt yrke om du redan maxat studielånen eller passerat CSN:s åldersgränser?
Det här har facket och politikerna också funderat på och nu finns långt gångna planer på ett nytt omställningsstöd som ska underlätta. Vi på Kollega har kikat lite närmare på vad stödet innebär, missa inte det.
