Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Unionen går på högvarv
Unionen växer som aldrig förr och barnsjukdomarna för det fem år unga förbundet tycks vara ett minne blott. Nu återstår utmaningen att ta hand om alla de nya medlemmar som värvas.
Unionen har funnits i fem år och medlemmarna strömmar till som aldrig förr. Under förra året fick förbundet 60 000 nya medlemmar. Eftersom många samtidigt bytte arbetsplats och bransch försvann hälften så många till andra förbund. Ökningen av antalet medlemmar blev dock drygt 30 000 för 2012, en summa att vara stolt över och förundras över. Hur kan det komma sig att ett så nytt fackförbund lyckas värva så många nya medlemmar på så kort tid?
En förklaring kan vara att Unionen har satsat mycket pengar på marknadsföring. Detta i kombination med bistrare tider på arbetsmarknaden kan ha varit en bidragande del i att locka nya medlemmar. De tuffare ekonomiska tiderna kan också ha gjort att allt fler är måna om att ha en bra inkomstförsäkring om de skulle ha otur och bli av med jobbet.
Unionen är fortfarande ett nytt fackförbund, men de värsta barnsjukdomarna tycks vara förbi. Kollega har låtit Novus opinion göra en undersökning som visar att åtta av tio medlemmar upplever att de har blivit professionellt bemötta i sin kontakt med förbundet. Var sjunde medlem har haft kontakt med Unionen sedan förbundet bildades. Nästan hälften av dessa har fått rådgivning av något slag och var tredje har fått förhandlingshjälp. Totalt har drygt 1 200 medlemmar svarat på undersökningen.
De flesta medlemmar tycks också vara nöjda med förbundets bemötande. Tre av fyra tycker att de har fått hjälp när de har tagit kontakt med Unionen, medan var tionde inte tycker att de har fått den hjälp de har önskat.
Mer än var tredje medlem upplever att förbundet kan hjälpa dem om de får problem i arbetslivet. Ungefär lika många tycker att förbundet är en stark röst i samhällsdebatten.
Något nedslående är att endast var tredje instämmer i påståendet att Unionen kan påverka villkoren på deras arbetsplats. Här finns en utmaning under kommande är. Det är självklart så att den fackliga närvaron på den egna arbetsplatsen är a och o för medlemmarna. På arbetsplatser med egna klubbar ökar känslan av närhet till det egna förbundet och till snabbare hjälp vid frågor och funderingar om arbetsmiljö och lön i den egna vardagen.
En annan utmaning för förbundet blir att bli lika duktiga på att ta hand om de medlemmar som värvas, som man har varit på att värva fler. Självklart kräver fler medlemmar också mer av sitt förbund, framför allt i form av rådgivning och förhandlingshjälp. Om Unionen kan möta denna digra utmaning återstår förstås att se. Lyckas man kan förbundet bli en riktigt tuff tioåring med många strängar på sin lyra.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
