Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Prata om klimakteriet – även på jobbet

Klimakteriet har stor påverkan i livet för hälften av befolkningen – ändå är ämnet omgärdat av så mycket hysch-hysch. Om vi hjälps åt att avdramatisera ökar förståelsen för hur symptomen påverkar.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Ganska prick när jag passerade 50-strecket dök symptomen upp, till exempel värmevallningar, störd sömn och en hjärna som plötsligt uppför sig annorlunda och får mig att säga bord när jag menar stol, typ. Nu, fyra år senare, pågår klimakteriesymptomen fortfarande för fullt och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte stör tillvaron. Men många drabbas långt värre – med ökad stresskänslighet, humörsvängningar och nedstämdhet.

I stort sett alla kvinnor i övergångsåldern får symptom, ändå är det relativt tyst om ämnet. Det är häpnadsväckande att något som har så stor påverkan i livet för hälften av befolkningen är omgärdat av så mycket hysch-hysch.

Men gör det något, kanske du tänker? Ska jag behöva lyssna till samtal som rör hormoner och fertilitet? Räcker det inte att de som är berörda googlar info?

Ofta klassas hormonrelaterad nedstämdhet felaktigt som depression och utbrändhet, vilket leder till onödiga sjukskrivningar.

Nej, för tyvärr är kunskapsnivån låg och det får konsekvenser, till exempel i arbetslivet. Ofta klassas hormonrelaterad nedstämdhet felaktigt som depression och utbrändhet, vilket leder till onödiga sjukskrivningar. Här behövs kunskap både inom vården och på arbetsplatserna.

Om vi hjälps åt att avdramatisera ökar förståelsen för hur symptomen påverkar. Det kan vara något så enkelt som att kunna säga ”jag jobbar hemma idag och förskjuter arbetstiden för sömnen i natt var kass”. Eller att slippa undrande blickar när man blir knallröd i ansiktet eller växlar mellan ”kofta av” och ”kofta på” flera gånger under samma möte.

På företaget GreatEarth utbildas de anställda i hur kvinnor kan må när hormonnivåerna förändras. Och projektet har givit ringar på vattnet. Fler på jobbet berättar om de mår dåligt eller är stressade – oavsett anledning. De har kommit varandra närmare, som kollegor och människor.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

När AI särskriver blir jag en bakåtsträvare

Ständig förändring är vår tids mantra. Att testa nytt är bra och nödvändigt, det går inte an att vara en bakåtsträvare. Fast lite kanske?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 februari 2025, kl 05:55
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Vi arbetar agilt – är i ständig förändring. Så ska man säga och göra i dagens arbetsliv. Annars framstår man som en bakåtsträvare, och med viss rätt eftersom de flesta branscher förändras snabbt i dessa digitala tider. Ta bara AI-verktygen som redan är en realitet men ändå bara i början av utvecklingen.

Vi testar! Så säger vi när vi ska införa något nytt på jobbet. Och det är ju bra. Men för att på riktigt våga prova måste det finnas utrymme för att misslyckas. Finns det?

Nja, inte av sig självt i alla fall. Det är nämligen djupt rotat i oss människor att undvika att göra fel, vi är rädda att behöva möta skammen. Därför måste vi prata mer om motgångarna. Det tipset ger ledarskapsutvecklaren Loa Lava Brynjulfsdotter och hennes tips inspirerade mig att formulera ett nyårslöfte. Jag brukar egentligen inte ge några längre, förutom ”jag ska använda läppstift oftare”. Men nu har jag lagt till ett för 2025. Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det för att bidra till avdramatisering av motgångar. Välkommen att hänga på om du vill!

Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det

Apropå förändring. Jag läste att cirka hälften texterna på plattformen Linkedin kommit till med hjälp av AI-verktyg, till exempel chatGPT. Nog är det en smula omvälvande att vi snart inte vet vem som skrivit?

Inte ens missarna behöver vara mänskliga. Jag tänkte annars att vi i denna nya tid skulle bli lite glada över grammatiska fel, då vet vi säkert att det finns en människa bakom texten. Men tji fick jag. För nu har stavningskontrollsprogrammen som finns i datorn och mobilen börjat särskriva, alltså dela upp vissa sammansatta ord som absolut inte ska delas upp. Jag tror bestämt att jag känner en liten, liten bakåtsträvan komma krypande.

Ledare

I Karl-Bertil Jonssons fotspår

En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin när världsläget är mörkt. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare. Men vi får inte släppa hoppet.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 19 december 2024, kl 10:05
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Snart är det jul och säkert kommer några av er titta på Karl-Bertil Jonssons julafton på tv mellan pepparkakor och paketöppning. Den tecknade sagan handlar om tonåringen som bestämmer sig för att ta rika människornas julklappar och ge till de fattiga och utslagna. Jag säger inte att hans metod är den bästa – jag tänker inte uppmana till stöld – men visst behövs åtgärder som minskar klyftorna och polariseringen i samhället just nu.

För läget är på många sätt mörkt, med krig och konflikter. En av världens största demokratier har valt en president som byggt sin kampanj på att elda på hat och misstro mellan människor. Här hemma blir vardagen tuffare när arbetslösheten når nya rekordnivåer. För många kommer det inte att bli ”en välsignad jul” som Karl-Bertils ömma moder önskar sig.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande

Det är svårt att stå ut med eländet. En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare, vilket i sin tur ökar polariseringen.

Men den vägen leder bara till cynism och själviskhet. Vi måste göra tvärtom. Välja hoppet och ljuset, trots allt. För vår egen skull – men också för alla andras. 

Det betyder inte att vi ska blunda för verkligheten eller förneka det som är tungt, men vi ska agera. Engagera oss i föreningar, i facket, gå ut och nattvandra, träna ett gäng ungar i fotboll – helt enkelt hugga i där vi kan. Hitta tröst i musik, film och böcker, eller kanske naturen. Det är vår plikt som människor att odla det positiva, som en motkraft. Som den store humanisten Tage Danielsson – han som skrev sagan om Karl-Bertil Jonsson – också sa:

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.
Det kan vara tungt, men man måste försöka.
Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände.”